Var dag

Jag försöker verkligen ta vara på var dag.

Publicerad 16.10.2016 kl. 19:03

Borttagna underbyxor

Varje morgon vaknar jag strax efter klockan 6. Ibland hör jag hur kattmaten knastrar mellan hennes tänder, ibland känner jag hennes tyngd på magen, ibland är det bara fullkomligt tyst. Det är frost på taket nedanför och så dunkelt att det ännu är svårt att avgöra om dagen blir mulen eller klar. Efter morgonbestyren vet jag. Och om dagen blir klar tar jag henne i famnen och så ser vi den gyllene randen långsamt expandera på himlen. Sedam tänder jag alla levande ljus som finns i vårt kombinerade kök och vardagsrum. 

När jag gåendes eller cyklandes tar mig till jobbet är jag noga med att se mig omkring. Se solstrålarna som skapar ränder på trottoaren, båten som ljudlöst glider över det dimmiga havet, hunden som går under tågrälsen och på det viset försöker jag visa min uppskattning för den kommande dagen och livet jag har nu. 

Men efter jobbet är jag trött. Trött och hungrig. Jag kanske lägger märke till ett träd med fantastiska färger, eller en vacker husfasad och kanske ännu en spännande molnformation med sedan är jag slut. Slut på utrymme, fylld av intryck, mättad och le. Soffan, borttagna underbyxor, mat och tystnad är det enda jag klarar av. Och så förblir det hela dagen tills jag går och lägger mig. 

Och det känns förargligt att jag bara lever på morgonen. Att dagen bara är min den dryga timmen innan världen vaknat. För resten av tiden längtar jag någon annanstans. Till en annan verklighet, inte olik denna, men som rymmer mer inspiration än en timme om dagen. 

Avsaknaden av energi gör att jag åsidosätter min inspiration vilket inte gör gott för mitt sinne. Plötsligt känner jag mig tung, lealös och ledsen. Ständigt något som skaver. Något som inte är som det skall. Aldrig helt nöjd trots att jag vill vara kravlös. Förvriden. 

Hur hoppar man av ett ekorrhjul utan att bryta benen?

Publicerad 15.10.2016 kl. 20:21

Om jag orkade

Om jag orkade skulle jag skriva. Är oerhört inspirerad och har en hel del på gång men jag har varit förkyld i två veckor (fan rekord, är typ aldrig sjuk dessutom) och har noll energi och känner mig mest nere och stressad över det mesta. I väntan på friskare och mer rofyllda tider kommer här två bilder på mig som jag gillar och som jag inte visste om att hade tagits:

 

1. Vilda och jag myser<3 2. Jag övar på mitt bröllopstal!

 

Publicerad 13.08.2016 kl. 18:22

Om att skita med öppen toalettdörr

 

Om jag har möjlighet lämnar jag alltid toalettdörren öppen när jag uträttar mina behov. Av olika anledningar upplever jag nämligen wc-besöket mindre stressigt så.

Jag har inte reflekterat desto mer över den uppfattningen utan har bara tänkt att jag råkar vara en sådan person som tycker det är skönt att avdramatisera behovet av att tömma tarmar och pissblåsan. Och sanningen är faktiskt just den. Men frågan är nu- varför har jag ett behov av att avdramatisera mina wc-besök?

Svaret var för mig inte alldeles uppenbart och jag har funderat på orsaken i några omgångar. Jag har tänkt att den öppna dörren kanske berott på klaustrofobi och/eller kanske tanken att jag väldigt tydligt vill klargöra för min partner att jag inte är mindre åtråvärd trots att min skit inte alltid luktar rosmarin. På sätt och vis är de också en del av orsaken, men igår insåg jag att det fullständiga svaret bottnar i min upplevelse av att leva med Ibs. 

I upplevelsen att inte vilja leva med Ibs. I upplevelsen av att vilja dö av skam på grund av livet med Ibs. 

Jag tycker nämligen att det inte är någon vits att stänga en dörr som ändå inte håller inne frän lukt eller ljudet av skit och gas som ekar mot toalettstolens keramiska skålkanter.

Vad är det för jävla vits att stänga en dörr som ändå inte hjälper mig?

Där finns ändå alltid en fuckingjävla glipa som gör dörrens tjocklek obetydlig och toalettutrymmet är ändå alltid placerat mitt i planeten så att alla inom en hundra meters radie kan höra mitt försöka tömma att mina tarmar. Alla toalettutrymmen är ändå täckta med kakel från golv till tak och några jäkla fågeltrudelutter har aldig lurat någon.

Toaletter är så jävligt värdelösa! Fyfan vad jag hatar toaletter!

Vad är det för vits att ens försöka tömma mina expolderande tarmar när det enda jag kan tänka på är att ingen får höra mig i en toalett som ljudet av rivande toalettpapper hörs på ett kilometers avstånd!? Vad är det för vits att ens försöka!? Det slutar ändå alltid med att det inte går att tömma Ibstarmar ljudlöst (och den där jävla dörren som bara döljer ljud som inte hörs) och att jag sitter där med en panikartad smärta och en så avgrundsdjup skam att jag bara vill dö.

Vad är det alltså för vits att stänga dörren?

Det finns ingen annan vits än att för personer som skulle bli obekväma med att se mig sitta på en toalettsits så kan dörren skyla den synen. Det enda dörren hjälper mig med är att dölja åsynen av min förnedring. 

Så jag sitter med dörren öppen för de personer jag vet klarar av att se och förstå min förnedring och vet ni vad: öppna dörrar hjälper. För har jag möjlighet att fnissa över icke-önskade toalettfanfarer så gör jag tusen gånger hellre det än stänger in mig och min skam. Öppen toalettdörr är delad skam. Öppen toalettdörr är inte ens längre skam. Öppen toalettdörr är bara en Ibstarm som behöver tömning. Och kanske lite fniss. 

Publicerad 25.06.2016 kl. 14:17

kattnatt

Klockan är 02:37 och jag ser kattugglans siluett. Om tre sekunder kommer den att flyga iväg. Jag läser Kattöga med kisande ögon medan världen sakta fördunklas. Om jag sluter ögonen kan jag låtsas att asplövens rasslande är havssus. Vilda lägger sig på min höft och fastän jag lyssnar riktigt noga kan jag inte höra henne spinna, så jag lägger örat mot hennes päls och känner den svaga vibrationen av spinnet som surrar i hennes mage.

Imorgon skall jag äta amerikanska pastiller som blev över från studentfesten. Jag skall rita fastän handen börjar krampa och strecken börjar spreta. Jag skall skriva ett mejl, beundra mina loppisfynd och fortsätta dagdrömma om ett hus på landet.

Jag skall försöka leva redan idag och inte invänta morgondagens magi. Jag är nu.

Publicerad 05.06.2016 kl. 18:23

everythingship

 

Den här sommaren är på alla sätt och vis en väldigt annorlunda sommar, samtidigt som den ändå känns bekant. Jag har ännu inte hittat de rätta orden men de virvlar inte längre runt i huvudet snabbare än ljusets hastighet utan svävar mer längs en obestämd rutt likt rök eller färg som löser sig i vatten. De klumpar ihop sig, drar iväg för att sedan kanske lösas upp och ersättas med nya. Men mina tankar är på något vis rofyllda trots allt. 

För vad som än händer så fortsätter vågorna att rulla in mot stranden och slå emot stenarna i all oändlighet. Nu gäller det bara för mig att räta på ryggen och se framåt.

 

 

Det händer bra saker just nu. Jobben rullar in, rabarberpajen smakar syrligt och sött och ett doftmoln av syren omfamnar mig på min springtur. Kroppen är fortfarande degig men betydligt mer rörlig och jag har till och med kastat av mig vinterpälsen och det var ofantligt och överraskande härligt! Jag trivs i mina sommarkläder och skrattar åt lillkatten som låtsas att hon inte vill gosa. 

Jag njuter, i ordets alla bemärkelser.

 

 

Och jag älskar tvåsamhet just nu. 

Den tvåsamheten som inte endast finns mellan Ruben och mig utan även den som finns mellan familjemedlemmar och vänner. Hur vissa ord och gester betyder något alldeles särskilt just mellan dig och den andra personen. Det finner jag fantastiskt. 

Jag läste en bok som var en usel och förutsägbar thriller. Jag greps dock av kärleken mellan de två huvudkaraktärerna. De hade en invecklad och kvävande kärlek som jag själv inte var intresserad av men ordet de använde för sin tvåsamhet var ett everythingship (briljant påhitt av författaren!). Och jag gillar det. Gillar att det är allt eller inget. Och gillar att om vi delar upp ordet i everything och ship så kan vi tänka oss att vi delar båten och att vi tillsammans väljer vad vi vill ha med ut på det ömsom stormande och ömsom vilande, ofantligt vackra havet. 

Ömsesidigt.

Publicerad 28.05.2016 kl. 21:48

Black feminism

Inspirerad av trailern till Beyoncés nya album Lemonade beslöt jag att ägna dagen till att utvidga min vita verklighet. Tedtalks är ett ypperligt forum för att få höra svarta röster och idag har jag kollat igenom alla tal listade nedanför. Jag är väldigt glad över att mitt slösurfande resulterade i detta och jag känner verkligen att jag borde använda flera söndagar till att lyssna på vad svarta människor berättar åt mig. Alla tal är dessutom feministiska vilket är väldigt bra för att inte endast ha vita feministiska förebilder! Har ni andra bra artiklar, videor eller böcker får ni super gärna tipsa! Jag känner att jag verkligen måste uppdatera mina tankebanor med ny information. 

 

 

Listan börjar med den alltid lika  b r i l j a n t a  Chimamanda. Hon är fantastisk på alla sätt och vis. Detta tal var inget undantag. Lyssna och insup! (Skall även försöka få tag på någon bok av Chinua Achebe and Camara Laye som Chimamanda nämner i sitt tal)

 

1. The danger of a single story 

2. My mother's strange definition of empowerment
Khadija Gbla är SUPERB!!!!!!! Så tragikomisk och fantastisk på scenen.

3. Unlock the intelligence, passion and greatness of girls
Leymah Gbowee håller ett fruktansvärt rörande tal som fick ögonen att tåras.

4. How young africans found a voice on twitter#
Siyanda Mohutsiwa är innerlig och otroligt empatisk. 

5. A girl who demanded school
Kakenya Ntaiya håller, precis som alla ovannämnda, ett viktigt tal. 

6. How I turned a deadly plant into a thriving business
Achenyo Idachaba påminner om oss alla möjligheter vi är omringade av. 

7. An invitation to men who want a better world for women
Feminism med Elizabeth Nyamayaro. 

8. A visual history of inequality in industrial America
LaToya Ruby Frazier, intressanta bilder som jag vill veta mer om!

9. Color blind or color brave?
Mellody Hobson är effektiv och pedagogisk om rasism.

10. How to overcome our biases? Walk boldly toward them
Vernā Myers är super. Energisk och rolig. (dock undrar jag varför hon bara talar om män? Är denna feministisk?)

 

 

För musik: lyssna till Somi - Ginger me slowly

Hoppas att länkarna fungerar.

Ps1. Jag vill så se Lemonade!!

Ps2. På tal om vit verklighet såg jag även en fin serie om de unga romernas vardag i sverige som finns på yle aarenan! 

Ps3. Jag fyller på listan hela tiden med mer material.

Publicerad 01.05.2016 kl. 18:38

Vad jag skapat

Det har varit väldigt tyst här på bloggen den senaste tiden av olika anledningar och jag befarar att det framöver kommer att fortsätta komma högst sporadiskt inlägg här. Det finns massor jag kunde skriva om, en del saker jag inte får skriva om men också saker jag kanske borde skriva. 

Idag skall jag lyssna på radiodoktorn eftersom min världsbästa gynekolog gästar där och jag har skickat in några frågor som förstås vore himla kul att få svar på ifall hen råkar svara på någon av dem. Sedan skall jag läsa på boken jag håller på med, kanske byka och sedan om jag har ro skriva ett inlägg till blomstrande. 

Om ni har kollat in blomstrande får ni himla gärna kommentera på min blogg också om det finns något ni skulle vilja läsa eller annars bara kommentera om!

Jag har inte fotograferat på evigheter känns det som men däremot klottat en del. Nedan några smakbitar:

Stilleben i akryl, skall nog öva på att måla glasytor i sommar.

Studie i blått, mitt första akvarelltest efter flera års paus.

Kvinnan och pionen som jag gjorde för några år sedan och en ny, mindre version jag gjorde i akvarell.

Akvarellgrafik för blomstrande

Akvarellgrafik för blomstrande

Akvarellgrafik för blomstrande

 

Nu känner jag faktiskt ett sug efter att fotografera vilket jag inte haft på ett och ett halvt år och jag tror faktiskt jag skall damma av min gamla leica. Skulle även vilja pröva handmåla, måste bara hitta ett stort ark någonstans ifrån. Usch, hade jag inte grym pengaångest så skulle jag hitta på allt möjligt men nu känner jag mig något begränsad och hämmad. 

 

Publicerad 27.04.2016 kl. 12:42

Slow down, be patient and look very closely

Jag har väldigt mycket jag skulle vilja säga. Ord som rullar längs gommen och tungspetsen men som slutligen fastnar på läpparna. Jag inser att jag måste avvakta. Låta det ta tid. Jag tror jag skall fokusera på annat. På att skapa, lyssna och iaktta. Och ta det lugnt. Framför allt.

Publicerad 24.04.2016 kl. 20:15

Tuschat

 

Publicerad 05.04.2016 kl. 19:31

livet alltså

Jag slutar aldrig förundras över faktumet att livet kan ändras på några ynka sekunder. Jag befinner mig i en familjekris och är chockad och så himla himla omtumlad.

Publicerad 05.04.2016 kl. 19:05

Tjugo introverta minuter

Jag har funderat särskilt mycket på min introverthet denna vår. Orsaken är naturligtvis att mitt fulltidsvikariat på daghemmet som barnskötare är oerhört utmanande för mig. Jag sätter mycket tid på att försöka låta bli att trycka ner mig själv för att jag tycker arbetet är (för) tungt. 

Jag börjar mer och mer inse att mina tidigare texter om att gå ner i arbetstid definitivt bekräftar mina verkliga behov. Jag kan efter mina elva veckor på daghemmet på inget sätt motivera för mig själv varför jag skulle utsätta mig för ett socialt fulltidsjobb i min framtida "arbetskarriär". 

För att förklara problemet så skall jag försöka beskriva hur jag upplever de dryga 20 minuterna som vi äter lunch på daghemmet. Det blir såklart begränsat till det jag minns och förenklat då orden i skrift kommer i tur och ordning och inte på samma gång som det gör i mitt huvud. Jag tänker/registerar nämligen oftast kanske tre (eller mer) saker samtidigt vilket betyder att jag under 20 minuter hinner tänka och känna en hel del. Jag är därför sällan rofylld på jobbet eftersom det ständigt händer saker jag måste reagera på och ta ställning till utöver alla andra intryck från det som händer runtomkring mig. 

Då min barngrupp på ca 20 barn och tre vuxna går genom korridoren till matsalen hinner jag knappt känna av min hunger och mitt låga blodsocker eftersom jag är väldigt upptagen av att sålla intrycken runtomkring mig.

Jag går förbi högljudda skolelever som jag försöker undvika samtidigt som jag funderar på hur de upplever mig. Jag funderar på hur jag rör mig och hur min uppsyn ser ut, jag registrerar vädret utanför och kollar på hur mina barn uppför sig, svarar på frågor eller kommentarer från barnen och förbereder mig på att bemöta köksornas hälsningar och försöka strunta i att fundera på vad deras blickar kan betyda. Jag noterar vad det elektroniska örat på väggen visar för ljudnivå, ser vad köksorna vid buffén gör och ser vad det serveras för mat idag och undrar vad barnen kan tycka om den. Jag ser om mitt bord är tomt och för min matlåda dit samtidigt som jag varje dag funderar om mina medarbetare tycker att jag smiter från mitt ansvar att hålla koll på barnen då jag för min matlåda dit (jag vet att de inte gör det, men jag är ändå tvugnen att överväga saken), jag ser här också skolelevernas frågande blickar på min matlåda och får lust att förklara för dem att jag är allergisk mot det mesta som serveras. Jag återvänder till matkön och ringar i mitt medvetande in de barnen jag främst bör uppmärksamma då jag vet att de har för vana att ta för mycket mat eller att härja. Jag lägger märke till barnens kläder och funderar på vad de är för personer. Jag kollar på mina medarbetare som oftast samtalar med varandra och undrar vad de måntro kan diskutera om och så funderar jag vad de andra barngruppernas arbetare tänker om vår grupp, mina medarbetare och om mig eller om de överhuvudtaget gör det. Samtidigt som jag överväger vad för mat jag skall ta av buffén hoppas jag att ingen av köksorna tycker jag är fräck som tar litet av den fastän jag har egen mat med och så hoppas jag att ingen av köksorna tror att jag inte gillar deras mat och därför tar med egen. Jag försöker komma ihåg att hjälpa barnen från de andra grupperna också men ibland glömmer jag bort det. När jag går från buffén till mitt bord försöker jag ha bra hållning och ha en trevlig min medan jag överblickar matsalen. 

När jag sätter mig ner vid mitt bord synar jag först hur mycket barnen ätit och gör sedan en slutsats över min tidigare fundering vad de kan tänkas tycka om maten. Jag placerar mitt glas utanför brickan och hoppas att inget barn skall fråga om det för svaret är att jag tycker att glaset inte ryms på brickan fastän det gör det. Ett barn talar oavbrutet och jag försöker lyssna, se snäll och relativt intresserad ut och formulerar svar på barnets frågor. Jag funderar även när jag nästa gång skall säga till barnet att jag vill ha matro och att barnet måste vara tyst. Jag tänker att det är viktigt att barnet upplever att jag uppmärksammar hen samtidigt som det är viktigt för barnet att lära sig att följa vissa riktlinjer. Medan jag känner smaken, konsistensen och lukten av min egna mat ser jag på de andra barnen runt bordet. Ett barn ser alltid trött ut och stirrar håglöst ut i luften. Ett barn äter bara utvalda bitar av sin mat och leker sedan med de överblivna resterna och ett barn brukar ha konstiga miner ibland och jag brukar fråga om det är något varpå barnet brukar le pillmariskt och sedan meddela att hen tänker ta mer att dricka. Samtidigt som det ena barnet fortsättningsvis talar oavbrutet. Det är högt ljud i matsalen. 50 barn och vuxna talar samtidigt som maskinerna är på i köket och tallrikar, glas och bestick slamrar. Barn gåspringer och skuttar förbi för att fylla på. Jag ser på vädret utanför, tänker att jag är trött. Jag stiger upp för att få paus från alla frågor, brer ett knäckebröd och hoppas igen att ingen köksa är sur på mig och funderar om någon medarbetare tycker jag är snål som äter två knäckebröd och när jag sätter mig fortsätter jag fundera på allt jag gjort innan men kastar även blickar på mina medarbetare och försöker läsa av deras ansiktsuttryck för att kunna faställa på hurdant humör de är. Jag ser på det ena barnet och försöker lägga på minnet att jag skall fråga henom om svarta hål eftersom jag vill att det barnet skall känna sig duktig och få tala om saker som intresserar henom. Jag ser på arbetare från de andra grupperna och undrar hurdan dag de haft och om de känner sig trötta. Jag försöker berätta åt barnen i mitt bord vad vi skall göra efter maten trots att jag är osäker på programmet. Jag hinner kanske fundera att halva dagen gått eller att inte ens halva dagen gått och att jag inte skulle orka läsa högt och att jag helst skulle vilja stänga in mig i ett tyst rum fritt från alla intryck, frågor, skratt och rop och gråt och konflikter och pyssel och alla vuxna jag måste kallprata med fastän jag avskyr att kallprata. Jag ber barnen ta några tuggor till, ta ett knäckebröd eller ta ett vattenglas. Jag svarar jakande på deras fråga om de får tacka och hoppas att jag skall få vara den som blir kvar med de som äter långsamt. Matsalen tystnar då och istället för 50 människor så är det kanske åtta. Trots lägre ljudnivå stressar mig ansvaret över beslutet när ett barn ätit tillräckligt och får gå. Jag vill inte att det skall ta för lång tid för då måste barngruppen och de två andra vuxna som redan gått vänta på oss, vilket de kanske upplever störande men jag vill inte att köksorna skall bli störda eller sårade över att barnet lämnar så mycket mat (plus att det är dåligt för naturen) och jag vill inte heller att barnet skall gå hungrigt eller skall vara tvugnet att trycka i sig mer mat trots att barnet är mätta eller trots att hen inte tycker om maten. När vi går från matsalen tänker jag att jag måste gå och kissa och jag ser fram emot läkerolpastillen som vi tar efter maten och så ser jag på hur barnet skuttar framför mig, hur solen kastar skuggor på golvet och jag hoppas på att barnen tycker om mig. 

Det är tjugo minuter av min fyrtio timmars arbetsvecka. 

Tanken att utsätta mig själv för denna intensitet en längre period känns uteslutet. Detta går väl an nu då jag vet att situationen är tillfällig och att jag därför också stressar något mindre på grund av den vetskapen. Jag älskar att jobba med barnen, det är oerhört givande men att vara dagistant på fulltid för tiotals år framåt ser jag inte ens som en möjlighet.

Som introvert är jag tvingen att hitta alternativa lösningar. 

(Jag hade svårt att koncentrera mig för att Ruben lyssnade på musik och jag var tvungen att sätta i öronproppar, men de trycker i öronen och det susar och piper samtidigt som jag hör min puls och det är väldigt distraherande. Så har jag huvudvärk och kissbrått också och så fick jag stress av att återuppleva mina hektiska jobbdagar = vet inte hur rörig min text blev)

Publicerad 19.03.2016 kl. 14:47

Hemliga projektet - Blomstrande

Nu får jag äntligen dela med mig mitt hemliga projekt som jag ruvat på sedan innan jul! Med stolthet och världens största pepp presenterar jag er min och Julia Lillqvists kreativa blogg -  www.blomstrande.com!

 

 

På bloggen delar vi frikostigt med oss våra kunskaper inom olika områden i inspirerande inlägg och tipsar om hur vi kan leva ett mer kreativt och roligt liv! DIYs, konst, entreprenörskap och tankar om skapandet som en självklar del av livet.

Det skulle betyda hela världen för oss om ni skulle klicka in på vår blogg och kolla in den!

Med detta sagt så betyder det att allt jag skapar framöver uteslutande kommer att hamna på blomstrande.com och att denna blogg kommer att gå litet på sparlåga (innan jag kommit in i den nya rutinen) och främst handla om känslor och sådant.

Jag har en kittlande känsla över blomstrandebloggen och är så nyfiken på vad den kommer att utvecklas till. Jag hoppas ni följer med!

Ni kan även följa oss på instagram för sneak peeks och behind the scenes bilder.

PUSS

Publicerad 12.03.2016 kl. 17:59

Roliga listan

Jag känner att jag inte riktigt har tid för den här bloggen just nu, vilket är trist samtidigt som orsaken är så fantastiskt att det är bäst så här ändå. Men roligheter kan jag ju på inget sätt motstå!

Den obligatoriska frågan - skrattar du ofta? Åt vad skrattar du oftast? Det är en högst ovanlig dag om jag inte skrattar med jämna mellanrum. Jag skrattar oftast åt mig själv tror jag. Åt något tassigt jag gjort som jag minns eller för att jag typ fisit (vilket jag gör hela tiden så då blir det ju rimligtvis mycket skratt också). Jag är också den som, ofta om jag är trött, kan börja skratta åt något som egentligen inte ens är roligt och sedan inte kunna sluta särskilt i kombination med min syster. Jag kan tänka att någon ser ut som en skalbagge och sedan ser jag i sidoögat att min syster tänkt precis samma sak (och hon vet att jag tänkt det) och sedan måste jag med oerhörd ansträngning undvika att se på henne för annars blir det never ending skrattattack. Mamma, pappa och Ruben är också väldigt roliga ibland.

Nämn ett par riktigt roliga filmer. Super svår fråga!! När jag var yngre älskade jag Ace Ventura men inte är de så roliga mer, skulle säga att filmerna mest är nostalgiska nu för tiden. Juno är rätt rolig. Jag är väldigt kräsen när det kommer till filmer så svaret blir faktiskt att jag inte vet ett par riktigt roliga filmer.

Hur skulle du beskriva din humor? Väldigt barnslig. Kiss och bajs och gester och roliga ljud humor.. väldigt smaklös.

Vad är det roligaste scenariot som utspelat sig framför dina ögon? Hur skall jag kunna välja en?! Oh my, det finns så många godingar. De flesta är sådana som jag aldrig skulle vilja skriva här för de är så hutlöst pinsamma (de involverar ofast en människa och bajs på något sätt). Eventuellt skulle det roligaste scenariot vara den gången som jag och min syster var ute och cyklade och stannade vid en åker var något sädesslag växte. Vi beundrade hur mjukt fältet såg ut och sedan fick vi lust att prova dess mjukhet. Således ställde jag mig alltså vid vägranden med ryggen mot fältet, tog ordentlig med sats och hoppade sedan med ryggen före................. Och landade på en ytterst hård åkermark så att luften for ur mig. Låt oss säga att det inte var så mjukt som det såg ut. 

Dra en rolig historia som alltid fungerar! Hm.. Jag brukar berätta om den gången som jag och min syster skulle leka duudsonit och fick för oss att vi skulle cykla mot ett brunnslock med den följden att vi stötte våra blygdben och det tog så vansinnigt ont (skrattar medan jag skriver, men jag är osäker om storyn gör sig i skrift)! Eller en annan gång som vi visst också lekte duudsonit och åkte med en pulkka ner i ett brant dike och vi stötte låren mot en sten och det tog så ont att vi började må illa (tillåt mig: X'D)

Finns det något lite pinsamt du tycker är riktigt kul? Jag hör gärna om pinsamma kiss/bajs/mens/ jag slintade med högklackade skor och sådana historier - super roligt!

Vad tänker du på när du hör uttrycket "Finlandssvensk humor"? Jag tänker på Mumin visar allt och André Wickström och tänker att det är en rätt rolig humor trots allt. 

Vad tänker du runt humor och politisk korrekthet? Jag tycker det är viktigt att vara korrekt och skulle aldrig för mitt liv skratta åt något som är rasistiskt eller anti-feministiskt. Åtminstone har inget sådant skämt hitills fått mig att skratta.

Vilket lands "typiska" humor gillar du mest och varför? Ingen aning! Jag ogillar för det mesta amerikansk humor så mycket vet jag. Kanske svensk?

Var på nätet surfar du efter humor? Karinskonstgrepp är skitrolig! Youtube. Men jag är väldigt lat när det kommer till att söka upp roligheter själv. Jag gillar att få det serverat. Min syster brukar vara bra på att skicka roliga klipp eller bilder till mig :)

Vilken humor gör dig nostalgisk? Min familjs humor alla gånger. Hulpkrämar, tarmelader, vinterflugan Perry, björnbajset, kameran i lådan och tusen tusen andra inside-skämt som myntats och nötts i åratal.

Länka till ett par roliga klipp på youtube du inte kan få nog av. Vad tusan skulle det vara för klipp. Nu måste jag fundera. Tycker att jag för några dagar sedan skratta åt något klipp eller något men nu kan jag inte för mitt liv minnas vad detta något skulle vara... Jag skrattar i varje fall fortfarande åt en bild på en fotbollsspelare som när han signade för Liverpool sade att han skulle göra vad som helst för laget och att detta citat återfinns på en bild var han typ håller på att falla huvudstupa på ett lerigt fotbollsplan så att det ser ut som om han skulle vrida nacken av sig. Alltså det låter sjukt när jag skriver det så här men jag lovar att det är jätte roligt om man är insatt! Måste hitta den där bilden.. Roliga djur går ju förstås alltid hem. Får väl återkomma när jag hittat något roligt eller kommit ihåg vilka klipp jag tycker att är roliga. Tills dess

Publicerad 09.03.2016 kl. 21:43

Stegrande disträhet

Min disträhet når nya nivåer i kombination med begynnande feber. Jag var till butiken för att köpa isglass att svalka pannan och gommen med. Efter inköpet sätter jag mig i bilen för att köra hem de trehundra metrarna (höjden av lathet) och trycker in bilnyckeln i startlåset.

Sedan gräver jag i min väska på jakt efter nycklarna för att starta bilen. Jag gräver och gräver och hittar till slut min nyckelknippe med hemnyckel, dagisnyckel och cykelnyckel.

Med stor koncentration letar jag fram hemnyckeln. Då jag för nyckeln till ratten inser jag plötsligt att det inte går att starta bilen med hemnyckeln.

Jag börjar känna på min jackficka var jag brukar ha bilnyckeln. Den är inte där. Jag panikerar. Var är den!? Stressad kollar jag mot ratten. 

Där är bilnyckeln. Där var jag lagt den från början.

Publicerad 03.03.2016 kl. 11:56

Hemliga projektet

Snart får jag visa er det jag hållit på med nu en tid!

Publicerad 28.02.2016 kl. 21:17

Då introverthet är extra knepigt

Det tar tid att upptäcka mönster hos sig själv och det är tidskrävande att förstå varför vissa mönster upprepas.

Jag hade ordentlig ångest för några dagar sedan. Snäll som jag är tog jag ut det över min man och beskyllde min ångest på dålig samvaro. Min man påpekade dock vänligt att detta tillstånd brukar uppstå då jag är i obalans med mitt liv. Och det var naturligtvis just så. 

Jag hade totalt förträngt faktumet att jag knappt haft någon ensamtid sedan jullovet. Jag hade fullständigt förnekat att ekvationen 40 timmar/vecka jobb på dagis + 3 timmar /vecka gruppgymnastik + social samvaro med antingen syster eller man + valfri sporadisk aktivitet= social överdos gånger 1000

Alltså! Det är kanske inte särskilt konstigt att ångesten skvalpar inom mig då jag inte haft någon tid för mig. Jag har inte haft någon tid att i lugn och ro reda ut alla strassliga tankar som virvlar omkring snabbare än ljusets hastighet i hjärnan min. Jag behöver ____________ p a u s____________ med jämna mellanrum. Jag behöver koppla bort alla intryck för att orka ta in nya. Det är ju så det fungerar när jag är introvert men av någon anledning glömde jag bort det.

Jag tror att det extroverta idealet påverkat mig. Jag tror att det extroverta idealet får mig att tro att jag måste orka hålla på med allt samtidigt eftersom jag är van vid att det är så folk gör. Själva mängden aktivitet tycker jag är rätt passlig, jag tycker om jobbet och tycker om gympan och tycker om att umgås. Det är då all aktivitet är social som ekvationen inte riktigt håller. Att vara dagistant är en extremt social tillvaro. Jag hinner knappt gå på wc (min getaway) och jag umgås och talar konstant med tjugo barn, deras föräldrar och mina medarbetare åtta timmar om dagen fem gånger i veckan. Gruppgymnastiken som jag går på med min syster är också väldigt kul men det betyder förstås att jag sållar intryck från en stor grupp människor, kursledaren och umgänget med min syster. När jag kommer hem mellan varven är Ruben alltid hemma eftersom hans skola hunnit ta slut under min jobbdag. På veckosluten vill jag gärna se min syster ordenligt då man ändå inte hinner tala under gymnastiken och samma sak med Ruben då vår samvaro också blir ganska knapp under veckan men det betyder fortfarande att mitt liv är alldeles för socialt för att jag skall orka med det. Så nu försöker jag komma underfund med någon lösning. Jag måste skala bort något och tillsätta x antal timmar som jag är totalt ensam. 

Samtidigt blir det så tokigt då den jag lever med inte har samma ensamhetsbehov och därför har svårt att relatera. Vilket gör att det kan leda till situationer var mitt behov kan såra eller stundivs vara opassligt. Jag vet faktiskt inte heller om jag skulle klara av om min partner vore introvert. Skulle jag förstå och tycka det vore skönt eller skulle jag ta illa upp på grund av att jag ibland skulle bli bortprioriterad? Jag har full förståelse för att det är opraktiskt och knepigt samtidigt som jag är tvungen att lyssna på mina behov. Jag klarar nämligen inte av att fungera utan tid för mig själv.

Jag behöver tid för mig själv för att kunna må bra och vara lycklig. 

Jag skall vara ensam nu en vecka framöver ungefär, skall bli intressant att se hur många dagar som behövs innan mitt behov är fyllt.  

Publicerad 28.02.2016 kl. 20:28

vardagsfavoriter från vardagsrummet

Att pyssla i hemmet är väldigt rogivande, tillfredställande och inspirerande. 

Publicerad 28.02.2016 kl. 20:10

Klädutmaningen

Okej, jag borde definitivt ha tagit bilderna utomhus men nu är jag alldeles för lat för att orka ta bilderna på nytt. 

Vad gör du för att hålla dig varm under vintern?

Jag är inte så frusen av mig utan nöjer mig med ett lager tjocka bomullsstrumpyxor (tycker det är sjukt obekvämt med lager), högklackade skor med tjockare sula och foder, tätstickade tröjor, en längre tjock yllekappa, öronmuffar (avskyr mössa) och en yllehalsduk.

Vad är din filosofi vad gällande kläder?

Kläderna måste kännas som en pyjamas på eftersom min mage sväller med 1-3 storlekar under dagens lopp. Jag föredrar  klänning eller kjol av materialet viskos och strechig bomull. Markerad midja, knälångt, vadlångt eller ankellångt, vintageinspirerad siluett, svart, blommigt eller mörkblått. Simpla, romantiska och något utsmyckade kläder. Gillar särskilt när den svarta tröjan är broderad, har spets eller någon annan vacker detalj. Alltid, alltid högklackade skor. Kläderna skall med fördel vara skaffade från loppis! Jag vill helst ha kläder jag kan använda året om, som går att variera i all oändlighet och som fungerar både till vardags och till festligare tillfällen. Just nu vill jag dessutom helst ha höghalslinning och lite längre ärm på mina övredelar. En av de bästa besluten jag dessutom gjort är att kassera alla mina bygelbehåar, bygelfritt is the shit!

Vad har du på dig på bilderna?

På den första bilden har jag faktiskt alldeles nya kläder (inskaffat denna höst), vilket är högst ovanligt för mig. Jag fick dille på färgen mörkblå och hade på mig detta ungefär varannan dag i flera månaders tid. Polon med låg hals är från Cubus av alla ställen, kjolen från Anttila och halsbandet från Juthbacka marknad. På den andra och tredje bilden har jag en urgammal loppad långärmad i svart trikå med vacker utsmyckning vid halslinningen och en loppad finkjol (den töjer inte) från promod. På den sista bilden är min absoluta vardagsuniform just nu - ny svart trikåtkjol från K-citymarket och en urgammal loppad tröja med pärlbrodering. 

Hur piffar du upp din look?

Med vackra och bekväma högklackade skor, smycken eller övredelar med fina detaljer och läppstift i en bärig nyans!

På sommaren bär jag mer mönster och färg (notera vinterpälsen!).

Publicerad 13.02.2016 kl. 15:35

Vad tror ni att det hände sedan?

Det är så jag knappt vågar skriva det. Min gynekolog tyckte jag gjort sådana otroliga framsteg att vi inte behövde träffas förrän om ett år! Detta känns alldeles ofattbart. Alldeles vansinnigt. Alldeles vansinnigt SKÖNT!

Jag har en chans att bli frisk. Tänk det. Ibs:n lär jag leva med livet ut men mina gynekologiska besvär behöver inte vara för alltid. Och trots att jag inte kan återställa hälsan jag hade som 17-åring, innan allt började, finns det en möjlighet att ha den ultimata hälsan som den snart 24-åriga jag kan ha.

Jag spelade innebandy förra torsdagen. Jag minns att den explosiva rörelsen som sporten kräver kändes galaxer ifrån då när smärtan var som värst. Nu har min högsta önskan blivit verklighet. Jag kan spela lagsporter igen. Kanske inte fem gånger i veckan men i det här skedet räcker faktiskt en gång mer än nog. Jag har inte haft en ångestattack eller bäcksvart smärta på evigheter känns det som. Visst ömmar det fortfarande men i jämförelse med vad som varit är det här i-n-g-e-n-t-i-n-g-!

Jag tycker inte längre synd om mig själv, istället tycker jag faktiskt rätt mycket om att vara jag. För jag har ett levbart liv och jag har hopp. Jag har hopp om ett liv utan gynekologisk smärta. Jag har ett bäckenbotten som släppt loss sitt krampaktiga tag om muskulaturen som styr mitt underliv, ljumskar, rygg, lår och skinkor. Jag har en slidmynning som klarar av att slappna efter en stund och tillåter mig att ha samlag om jag så vill. Jag har ett sinne som suger åt sig glädjen av allt detta. 

Om jag kunde sjunga skulle jag nog brista ut i sång.

Vaginismen och vulvodynin besvärar mig fortfarande men det är inte omöjligt att de förblir plågsamma minnen de med för just nu känns det som att det inte finns allt för mycket som hindrar mig.

Jag är så förbannat tacksam att jag inte kan uttrycka det i ord.

Tack. Tack. Tack.

Publicerad 08.02.2016 kl. 21:21

En kvart med Vilda

Insåg att jag inte på en tid dokumenterat Vildas uppväxt och tog tillfället i akt en dunkel vardagseftermiddag.

*varför avbryter du min penn-inspektion?*

*AH du vill leka!!*

*Tydligen inte, så jag ger dig en sjörövarblick*

*kanske nu då?*

*missnöjd* *kollar om jag hittar något under kjolen istället*

*fortsätter min penn-inspektion*

*Hm, finns det något intressant i krukan?*

*Jag bara smakar litet*

*och rättar till myllan*

*nähäpp biter väl i sladdar då!"

*surar* *ingen vill leka mid mig*

*vilar väl och ser allmänt bedårande ut istället*

bonusbild

* soulsearching* *meditation* *söker svar på livets stor frågor genom att stirra på vattendropparna som faller ner i det smutsiga avloppet (20 minuter varje dag)*

Publicerad 06.02.2016 kl. 15:49

Här sitter jag och duger

Här sitter jag och duger står det på ett kort jag fick av mina kolleger på dagiset. Kortet illustreras av en kanin med smått hängiga bröst, krokig rygg och en liten pösig mage. Kaninen ser något sliten ut men verkar ändå vara tillfreds. 

Jag älskar och avundas den lilla kaninens attityd: här sitter jag och duger. För den lilla kaninen har uppnått ett sinnestillstånd som för mig känns jäkla ouppnåeligt. Särskilt om vi talar om kroppen. 

Jag vet att jag inte behöver förklara detta desto mer. Alla jag känner har ett tudelat förhållande till sin kropp och ingen jag känner är nöjd med sin kropp. Så där helt och hållet nöjd.

Jag tror inte ens det är möjligt att älska sin kropp i dagens värld. 

Däremot tror jag att vi med stor möda kan uppnå känslan av att duga. Den där känslan av att Hey, jag må ha brister men jag är värdefull ändå! 

Med betoning på stor möda.

För några dagar sedan gjorde jag ett beslut: Jag skall sluta försöka gå ner i vikt. Både i tanken och i handlingen. Detta är ett enormt beslut som ni alla vet. Eftersom detta nu betyder att jag duger. Detta betyder att alla mina bristningar, celluliter, dubbelhakor, mitt bukfett, lårfett och gäddhäng och alla mina andra skrynklor och skavanker får finnas till. Det betyder att när kursledaren hävdar att alla som går på hennes kurs kommer att ha en putig rumppa passligt till sommaren så himlar jag med ögonen och tänker Detta gäller inte mig. Det betyder att jag äter vad jag vill, när jag vill, så ofta jag vill (med fodmap restriktioner ibland förstås) utan dåligt samvete. Det betyder att jag slänger bort mina gamla kläder som är för små och köper nya/nygamla som passar istället. Det betyder att jag inte lyfter på hakan trots att dubbelhakorna hopar sig och inte drar in magen trots ett imponerande put eller x-antal korvar i kläm. Och trots att beslutet bara omnämner vikten i skrift inkluderar den ju naturligtvis könshår, kroppshår, finnar, ärr, flagande hy, nippig hy, knottrig hy, osolad hy, omejkad hy och allt det där andra kapitalismen och patriarkatet vill att jag skall bry mig om.  

Detta beslut är förstås i startgroparna och än har jag inte kommit särskilt långt i praktiken. Jag drar fortfarande ibland in magen och rakar mina kroppshår, jag mejkar mig så gott som dagligen och jag rätar allt som oftast ut mina korvar då jag minns dem.

Men jag har accepterat min nya storlek, gjort mig av med de gamla kläderna och tänker litelite oftare att jag duger. Och grejen är väl just den också: fastän jag kletar på mig smink för att dölja de mörka ringarna så är det okej. Vi blir skenheliga hur vi än vänder och vrider på det här ämnet. Det viktigaste är att veta varför vi gör som vi gör. Och då jag vet att jag vill gå ner i vikt för att passa bättre in på idealet så anser jag att jag inte har en tillräckligt bra orsak att utsätta mig för den ångesten som tanken på en eventuell viktnedgång eller icke viktnedgång medför. 

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Så ät din bulla, sträck ut dig på soffan och skit i det du tänkte göra för att bli snyggare och smalare.

Eller låt bli din bulla, sträck ut dig på soffan och skit i omvärldens uppfattningar om du måste ha kurvor för att vara snygg.

För här sitter vi alla och duger.

ps. Så tycker jag en viktig del av duga-processen är att erkänna att vi vill se snygga ut. Det är väl bara logiskt då vi växt upp omringade av snygghetshets. Men att hävda att vi (jag) använder högklackade skor för att det är roligt  och inte för att se snyggare ut är nog bara en lögn vi intalar oss själva. Vi måste sluta skuldbelägga önskan om att vara snygg! Däremot behöver vi varken leva upp till de rådande idealen eller acceptera och tolerera kraven för vad som anses vara snyggt. 

Publicerad 02.02.2016 kl. 20:35

Famnkatten Viggo

Nog känns det underbart då vår skygga Viggo nuförtiden klättrar upp i famnen så fort någon av oss sätter ner sig. 

Publicerad 23.01.2016 kl. 15:33

Ratatas vinterlista

Hur var din höst?

Den var bra, faktiskt! Jag fick skapaskapaskapa, tog det lugnt, fokuserade på välmåendet, minskade smärtorna, Fio och jag blev grannar och så kom ju lilla Vilda in i vårt liv!

Vad förväntar du dig av vintern?

Oj, svår fråga. Jag-har-ingen-aning. Just nu jobbar jag på dagis och är trött. Det kan hända att jag får fortsätta men det kan också hända att jag måste stressa med att söka annat jobb och sommarjobb. Jag skall också investera i ett, än så länge, hemligt projekt. Lite kaotisk antar jag. Så länge det inte innebär ångest och smärtor så är det okej för mig.

Din bästa vinterbild från Instagram!

Min instagram är väldigt artsyfartsy så jag hoppar över denna!

Vilka är dina favoritspel under jullovet?

Blokus och Othello!

Vad är den mest välplanerade julklappen du ger bort i år?

Jag gav väl bara en julklapp i år heh, så svaret är Rubens. Han fick en konsertbiljett och ett par snobbiga kalsipper för att glädja hans inre snobb. 

Hur ändrar din väskas innehåll under vintern?

Innehållet ändrar sig verkligen inte märkbart. Fortfarande en ful flaska med vatten i, några läppstift, hårband och spännen, plånboken och bortglömda lappar och kvitton. Nu har förstås en innerficka fått hål så antagligen kommer en hel den innehåll att rymma genom hålet och till mitt förtret försvinna och på grund av min lathet inte dyka upp igen.

Beskriv en typisk dag för dig under vintern 2015-16.

Vi tar veckoslut eftersom jag inte ännu vet hur en typisk vardag kommer att se ut 2016: Jag kommer att vakna efter en natt med hektiska och absurda drömmar, masa mig en stund tills det känns som att pissblåsan skall sprängas, tänka att jag borde dilatera men skjuta upp det till kvällen, gå i duschen, äta morgonmål (gröt med frysta blåbär på, en varm kopp citronvatten, och eftersom det är veckoslut en halv påse salmiak), galoppera som en häst runt lägenheten bara för att få se Viggos reaktion, göra hyss med Ruben, se på fotboll samtidigt som vi äter oss igenom dagen, kanske läsa på en bok, antagligen läsa lite bloggar, bli hysterisk(t rolig) pga trötthet och socker, glömma ta mina mediciner, kanske dilatera,gå i säng medan Vilda jagar allt som rör sig och kanske tala om allvarliga saker eller om vad vi skall göra nära vi vunnit på lotto, säga vår nattramsa och sedan somna tryggt till Rubens andetag och Vildas prasslande! (Alternativ två, läs idag: Hyvla bort en bit från handen, hälla kokande vatten över samma hand, glömma sin väska med plånbok, hemnyckel och telefon i dagiset för att jag hade fått ansvaret att stänga och fokuserade allt för mycket på att vara nervös för att göra något fel och därför inte kom på att jag saknade min ryggsäck förrän jag satt i bilen och funderade vad jag skulle laga för mat och insåg att jag inte vet var mina pengar befinner sig....)

Går du i ide eller lever du upp under vintern?

Vintern matchar min lathet men jag saknar alltid löpturerna under vintern. Mitt knä klarar inte av halka och köld.

Vad är god vintermat för dig?

Skulle jag inte vara tarminvalid så skulle jag ju älska alla baljväxter och rotfrukter, men nu blir nog svaret att ju flotigare detso bättre - en quattro formaggipizza med timjanolja på Marcopolo!

Vilka sånger går på repeat hos dig just nu?

Hollow Talks lyssnar jag alltid på när jag är ensam hemma och så hela .5: The Gray Chapter albumet 

Nämn tre bra vinteraktiviteter.

ÄTA, ÄLSKA, PRATA 

Hur såg julen ut hos dig för två år sedan?

Oj, orkar inte tänka på julen, trivs rätt bra i januari faktiskt.

Vilken var årets bästa julfest?

Har inte varit på en fest sedan min avslutningsfest tror jag? HAHAH ajo, mitt bröllop... Nyåret var väldigt kul!

Vad ska du ännu hinna göra innan det blir vår?

Läsa mycket böcker, måla och fnula på vårt hemliga projekt!

Publicerad 19.01.2016 kl. 21:28

Vulvodyni

Jag tänkte dela med mig med lite information om Vulvodyni. Informationen har jag främst tagit från ett kompendie jag fick av min gynekolog och annat jag minns hen sagt men jag blandar även in mina egna erfarenheter som inte kompendiet tog upp. För att skilja på officiell information kursiverar jag mina egna upplevelser som går utöver kompendiet. 

Vulvodyni benämns även som vestibulodyni, essentiell vulvodyni och cyklisk vulvovaginit. Vulvodyni är ett smärttillstånd i underlivet som 15% av kvinnorna/personerna i finland har eller har haft. Svår smärta som bränner och som ömmar med eller utan beröring kännetecknar vulvodyni. 

Andra symptom

Brännande 

Ömhet 

Sveda 

Råhet

Smärtsamma samlag (dyspareuni) 

Dunkande 

Klåda

 

Vulvodyni/vestibulit kan faställas genom att röra med en tops på de fyra smärtpunkterna som finns på de inre blygdläpparna. Om de inre blygdläpparna vore en klocka skulle punkterna hittas då visarna pekar på kl 2, 4, 8, och 10. Vid vulvodyni skall en lätt beröring med topsen på en eller flera punkter bränna olidligt. 

Någon klar orsak till vulvodyni har inte framkommit men samband mellan tidigare vaginala infektioner, hormonella förändringar, irritation kring vulvaregionen och efter sexuella övergrepp har dock dokumenterats. Jag är övertygad om att psyket spelar en stor roll här. Jag tror redan en jästinfektion kan göra att kvinnan/personen stressar sitt underliv via medvetandet och därmed ändrar nervimpulserna kring vaginan. 

Vulvodyni orsakar smärta såväl fysiskt som psykiskt. Samlag kan vara uteslutet och problem med att använda underbyxor, sitta på stolar och gynekologskia undersökningar är vanligt. Eftersom smärtorna begränsar vardagen och sexlivet är det vanligt att personer med vulvodyni bli deprimerade. Det är viktigt att få hjälp av en bra gynekolog som kan åtgärda smärtan med hjälp av olika behandlingar. Det kan även vara skäl att ta hjälp av en sexualterapeut och/eller psykolog. Personligen tycker jag att det nästan är givet att ta hjälp av en psykolog eller åtminstone begära om anti-depressiva medel för att lugna psyket. Ett lugnare sinne har förbättrat mina smärtor oerhört!

Gynekologiska ingrepp som kan förbättra vulvodynin

Kortison injektion på smärtpunkterna (som getingsting x10)

Vestibulektomi (operation var de förstörda hudcellerna byts ut, detta är oftast sista utvägen)

Andra gynekologiska medel som kan förbättra vulvodynin

Bedövningsmedlen Xylocain, Lidocain och Emla (De kan strykas på de inte blygdläpparna innan samlag, vilket borde leda till avslappning såväl fysiskt som psykiskt. Detta fungerade inte för mig eftersom jag hade så mycket smärta utöver samlagssmärtorna. )

Dilatering (med hjälp av en dilatationsstav ordinerad av en gynekolog skall smärtpunkterna stimuleras och töjas ut dagligen. Stavens smörjs in i glidmedel och skall långsamt i gungande rörelser rotera runt de inre blygdläpparna i 60 sekunder. Jag är ännu osäker hur mycket detta hjälpt men min gynekolog hävdar att de inte blygdläpparna och muskulaturen runtomkring blivit mer avslappnade vilket borde leda till mindre smärtor.)

Knipövningar (Med knipövningarna kom mitt första framsteg. De strålande ljumsksmärtorna som kommit i samband med vulvodynin(och vaginismen/vestibuliten) avtog något då jag under några månaders tid varje kväll innan läggdags liggandes på rygg knep ihop 10 sekunder, slappnade av 10 sekunder och upprepade proceduren 10 gånger)

Hemmaknep som kan förbättra/underlätta vulvodynin

Tvätta underlivet med svalt vatten max två gånger om dagen

Raka inte underlivet (håren gör att luften roterar bättre och att ingen tillägs irritation tillkommer)

Olja eller smörj in underlivets slemhinnor

Undvik trosskydd

Använd lösa bomullsunderbyxor

Var utan underbyxor så ofta som möjligt 

Sov utan underbyxor

Använd inte spända byxor eller strumpbyxor

Använd naturmaterial

Tvätta kläderna i parfymfritt tvättmedel

Drick ca 1,5l vatten om dagen

Drick osötad tranbärssaft

Gör avslappnigsövningar

Torka inte underlivet med papper utan använd en mjuk handduk, stryk inte utan dutta lätt

Använd inte tampong, tygbindor är att föredra

Ha samlag endast om upphetsad

och det sista men definitivt en av de viktigaste tipsen: tala med din partner om du har en sådan. Be hen att hjälpa dig med övningar, be hen att läsa om allt hen kommer över i ämnet och be hen att komma med på läkarbesöken. Det betyder mycket för dig. 

Lycka till med förfriskningen!

 

 

 

 

 

Publicerad 16.01.2016 kl. 20:23

Ett hejdå

Min Opa (farfar på tyska) dog för dryga tre år sedan i en hjärnblödning på konstens natt. Hans död var chockerande för mig och jag minns att jag processerade den väldigt länge. Jag minns hur jag grät tyst för mig själv hela den två och halvtimmes långa bussresan till skolan. Vi var inte särskilt nära, vår relation var alltid hindrad av språkmuren och som barn skrämde mig den ingrodda cigarillröken i hans stickiga kläder.

Lägenheten han bodde i skall nu säljas. Det känns jobbigare än jag hade förväntat mig. Jag inser nu hur evinnerligt det harmar mig att jag inte hade hunnit bli så gammal att jag hade kunnat uppskatta och påriktigt förstå vem han var. Jag har så många frågor och så många berättelser jag väntar på som jag aldrig kommer att få höra. Jag har en känsla av att han var ganska pillemarisk och filosofisk men det är inget jag själv kommer att kunna bekräfta. 

Jag lånade några böcker från Opas och hans sambos bokhylla. Frida Kahloboken är på tyska och när jag läser högt ur den med viss svårighet hör jag Opas röst i bakhuvudet. Åh, vad jag önskar att han hade levat så att jag hade lunnat lära mig tyska på nytt. 

Opa, wenn du mich hören kannst, bitte gib mir ein Zeichen.

Publicerad 05.01.2016 kl. 09:58

Den fantastiska Ibs-vegan-spenatsoppan!

Denna höst har varit en relativt framgångsrik höst för Ibs-tarmen min. Orsaken till min framgång har varit att införa ett bestående matsystem. Eftersom fodmap-mat är så jävla tråkig har den lett till onödigt fusk på grund av mitt korta tålamod och min lathet. I mitt nya system så tillreder jag bara två olika rätter per vecka. Det betyder att jag lagar en så stor sats av de två måträtterna att de räcker veckan ut. Det här systemet förebygger fusk, gör att det är lättare för mig att hålla mig till budgeten och minskar konsekvenserna efter inmundigandet av icke-fodmap mat. Detta system har varit väldigt lyckat. Tricket är att hitta maträtter som är tillräckligt neutrala i smaken så att jag inte tröttnar, att de inte kräver mycket tillredning och att de följer rekommendationen för fiber/kolhydrat intaget för en person med Ibs. 

Som rubriken avslöjar har en av rätterna, min räddare i nöden, denna höst varit spenatsoppan. Jag har oskämtat ätit den varje vardag sedan september. Jag har ännu inte tröttnat och ser fortfarande fram emot att äta den. Ibland varierar jag kryddorna och tilltugget lite grann, men annars är den bestående. 

Med dessa ingredienser är den Ibs-vänlig, följer fodmap-dieten, vegansk och nötfri. 

Du behöver (för 5 portioner):

ca 400-500 gram bladspenat (färska är godare i mitt tycke)

1 - 1,5 grönsaksbuljong

en zucchini

en kruka färsk basilika 

vatten (jag höftar, men jag gissar över 5dl?)

Jag kokar zucchinin, spenaten och basilikan tillsammans med buljongen. När zucchinin mjuknat, mixar jag soppan alldeles slät och sedan är den klar! Jag tror det tar mellan fem och tio minuter att göra soppan. Ibland häller jag även i lite havregrädde och kryddar med litelite ingefära. Om du äter vegetariskt så kan det bli gott med lite parmesan på.

Min lathet går upp till sådana nivåer att jag oftast dricker soppan direkt ur skålen. Till soppan äter jag mitt egenlagade havrebröd eller fröknäckebröd. Soppan är väldigt lätt men jag tycker ändå jag får himla mycket energi av den och allra bäst är nog att tarmen tackar. 

Tygservetten har jag fyndat på loppis. 

Publicerad 04.01.2016 kl. 11:27

Den introvertas post-jullovs känsla

Jag spenderade en dryg vecka nere i Nyland för att fira jullov. Det var ett riktigt lyckat lov. Jag fick bara två ångestanfall trots olika personmöten varje dag. Ångestanfallen inföll i början och riktigt i slutet av vistelsen och kröp på då jag plötsligt hade en stund för mig själv och insåg hur välbehövlig den var.

Ångesten till trots var jag nöjd med jullovstillvaron och kände att jag var närvarande. Särskilt nöjd är jag över alla promenader, de få men underbara julklapparna och att jag hann se dem jag ville.

På hemvägen gjorde jag en avstickare till Åbo för att fira nyår med två vänner och det var ett perfekt avslut på både året och jullovet. Med en varm och skön känsla (och rejält ont i tarmarna efter indiskmat/choklad) steg jag in i vår lägenhet och pustade ut. Jag klarade det!

Det introverta jaget omfamnar dock tacksamt några dagar för sig själv innan det är dags att fortsätta vardagen med mannen.

En dag till skall jag pyssla i ensamhet under Viggos vaksamma blick. Idag skall jag färdigställa ett arbetsprov, måla lite till, läsa ut en halvdan bok, baka bröd, laga mat och reda ut alla (läs: kanske två) trassliga tankar som virvlar omkring i skallen. 

I natt skall jag somna med Viggo på magen och sedan imorgon vakna med en härlig iver över att få krama och pussa Ruben min <3  

ps. Notera att jag är mån om att omringa mig med Girl Power!

Publicerad 04.01.2016 kl. 10:55

Svar på konstig kommentar

Jag fick en kommentar av signaturen Per häromdagen som jag ville svara på i ett inlägg.

”Alltså, ett ting man måste förstå är att läkare möter en oerhörd mängd av olika typer av patienter, med olika grad svårigheter, något varken du eller jag behöver uppleva i våra liv. Det må låta fånigt men det må kanske ej vara att de bryr sig lite om dig, men snarare att svårigheten i de värsta fall de dagligen får se är vid sådan grad att många åkommor synes vara ett privilegium. 

Igår kom en man in staplande med alzheimers och prostatacancer, han hade bakom sig ett rikt liv och många barn, de ville allt för honom men kunde inte annat än trösta hans hustru för vad som komma skall.

En flicka med cerebral pares kunde inte lära sig uttala ett ord eller ta sitt första steg, till hennes föräldrars omåttliga kärlek till trots stora förtvivlan.

Du känner själv att det må vara något om ditt kön måhända som gjort att du ej fått tillräcklig hjälp? Jag har själv hört från folk som har uppfattningen att det är på grund av deras hudfärg. 

Jag råkar tillhöra gruppen "vit man" den ansett minst diskriminerade gruppen av samhället, men kan avslöja att jag har problem av den tyngre graden och har både själv upplevt och känt gelikar som ej känt sig tagna på allvar.

Så det jag egentligen ville säga var att, vi är många med upplevelsen att doktorer ej tar oss på fullt allvar, men vi är få som till fullo förstår vad deras arbete innebär.

Det var en dag jag på kliniken ifrågasatte varför det var så svårt för mig att få hjälp, när jag sedan insåg alla de värre drabbade som passerade in och ut ur sjukhuset och vad de själva måste gå igenom och hur många som ber att de får stå före MIG i kön som jag insåg att jag faktiskt är välsignad med de ringa problem jag har i jämförelse med så många.

Jag hoppas att ditt problem löser sig och att du till slut kan ha normalt sex som alla andra.”

Jag anser kommentaren är ett utmärkt försök att förminska både känslorna och smärtorna min traumatiska upplevelse givit upphov till. Jag skall förklara varför.

Jag skulle aldrig använda ordet privilegium i samband med sjukhusbesök. Jag vet inte i vilket universum en åkomma skulle anses vara ett privilegie oberoende av ”svårhetsgraden”? Och så vitt jag förstått rätt så är en läkares/kirurgs uppgift att göra allt i hens makt för att hjälpa personen med åkomman oberoende om det så är frågan om ett benbrott eller en hjärntumör!? Tanken att jag inte skulle uppskatta insatsen som läkare gör är ju absurd. Naturligtvis inser jag att det är ett fruktansvärt krävande jobb och att läkare också bara är människor. Men det tar inte bort faktumet att det var en viss läkare som gjorde ett, för mig, ödesdigert misstag/slarv när han skulle behandla mig. Att inse att läkare har en svår vardag tar inte bort mina fysiska smärtor och minnet av det psykiska traumat.

Sedan var logiken i tankeställningen ”det finns ändå någon som har det värre än jag” skall hjälpa mig att få min slidöppning opererad och smärtfri ligger förstår jag inte heller. Hej, min mormor har alzheimers och jag får andnöd av tanken hur smärtsamt det måste vara för min morfar att förlora henne och min bästa väns mamma har cancer och min farmor har opererats för tarmcancer och min gudmor hade bröstcancer och jag har jobbat i flera omgångar på ett äldreboende med klienter som tynar bort i ms, als, alzheimers, demens och annat och min farfar dog över en natt i en hjärnblödning, min mans pappa dog som 40-åring av melanom så hej, jag förstår att det finns andra som lider. Och jag lider MED dem men fortfarande frågar jag mig hur andras lidande skall minska mitt? Tvärtom gör det ju saken bara ännu värre, tänk på alla jävla stackars människor som lider och har det ännu svårare än jag!! Weltschmerz deluxe! 

Du frågar om jag tror att den ofullständiga och bristande hjälpen jag fått för mina besvär kan bero på mitt kön? Hahahahah.. att kvinnor får sämre behandling och har svårare att bli tagna på allvar är ju inget nytt. Men faktum är att jag inte ens tänkt på den aspekten i mitt fall. För det enda jag kräver som patient är faktiskt att bli bemött som en person och att läkaren/kirurgen skall göra sitt jobb. Men i mitt fall så fick jag ju ingetdera. Men nu när du tog upp saken så kan jag ju bra tänka mig att mitt kön också var en faktor i katastrofen. En gynekolog/kirurg/läkare insatt i vaginala besvär skulle genast ha kunnat konstatera att känslan av att en vägg av smärta kommer emot vid penetration inte beror på en för liten öppning trots förstorande operation utan att det är  frågan om en vanlig upplevelse som kännetecknar tillståndet vaginism/vestibulit. Nu när jag själv känner till vaginismen/vestibuliten och dess symptom kan jag inte för mitt liv förstå hur en gynekolog kan missa det. Vaginism/vestibulit är dessutom väldigt vanligt bland kvinnor. 

Sedan slutklämmen ”…och att du till slut kan ha normalt sex som alla andra.” 

Ja, jag vill av hela mitt hjärta kunna ha normalt sex som alla andra (vad nu sedan normalt sex är? och jag tror att det finns miljontals andra kvinnor som har liknande eller andra besvär som hindrar dem från samlag, så det där med alla andra kan vi kanske stryka). Och ja, jag vill ha smärtfritt sex.

Jag vill också kunna ha på underbyxor, byxor, strumbyxor, simdräkt, träningskläder, tights, kunna springa, simma, sitta, cykla, rida, spela fotboll, skrinna, skida,  huka ner mig, ligga på sidan, göra situps, sätta i en tampong, använda menskopp, göra underlivsundersökningar, bli smekt, luta mot ett räck i skrevhöjd, kunna torka mig med wc-papper och till och med ha ont i tarmarna utan att det tar ont i underlivet. Och märk väl - jag skulle kunna göra allt detta om läkaren/gynekologen/kirurgen (han gjorde allt) skulle ha gjort sitt jobb. 

Oj, vad lätt det skulle vara om jag bara kunde sluta fokusera på min egen smärta och bara lida med andra. Men nu är det så att det bara är på grund av att jag äntligen efter flera år gett min smärta tid och en jävla massa pengar och en jävla massa resultatlösa besök hos diverse gynekologer, naprapater, fysiologer och whatnot som det blivit bättre. JAG såg till att någon förklarade åt mig vad som bör GÖRAS för att jag kan bli BÄTTRE. Och samtidigt som jag gör min arbetsamma förfriskningsfärd så lider jag med alla andra som har det värre, naturligtvis. 

Och det enda som hjälpt mot läkarskräcken är terapi och möten med snälla och kompetenta läkare. 

Publicerad 02.01.2016 kl. 15:12

Det som gått och komma skall

Det har verkligen vait ett knasigt år. Så många toppar och så många dalar. Det känns som om jag växt otroligt mycket i mig själv. Jag förstår hur saker hänger ihop. Jag förstår vad jag måste göra. Mycket har jag gjort men än finns det mycket kvar.

När jag med en vän innan sommaren talade om denna höst sade jag att jag vill fokusera på skapandet och på hälsan. Det är med glädje och iver som jag kan bekräfta att jag uppfyllt mina mål. Jag skapade över 50 unika verk denna höst och har en massa idéer som jag ännu vill pröva på. Jag lärde mig en helt ny teknik - Monotypi och gillade den enormt. För någon dag sedan planerade jag en serie på 10 verk som skall göras med denna teknik, helst under inkommande år. Jag har också äntligen målat med akvarell. Ett mål jag hade haft i fleraflera år. Det var otroligt roligt och inspirerande. Inspiration har jag inte saknat denna höst och jag hoppas verkligen inspirationen håller i sig ett långt tag framöver. 

När jag sade att jag ville fokusera på hälsan menade jag att jag ville komma till botten med mina ljumsk - och underlivssmärtor. Det är med en otrolig lättnad som jag säger att även detta mål lyckades. Det blev klart, tack vare min fantastiska gynekolog, att ljumsksmärtorna var en produkt av vaginismen och vestibuliten. Efter många undersökningar och behandlingar har både mina ljumsk - och underlivssmärtor minimerats och jag ser äntligen ljuset av den bäcksvarta, horribla och till synes oändliga tunneln. Jag har gjort sådana otroliga framsteg att jag knappt vågar tro det själv. Lättnaden är enorm. 

Men än är jag inte helt framme. Därför väljer jag att fokusera på samma saker även inkommande år. På att skapa för att det ger mig sådan väldig glädje och på hälsan för att mitt normala tillstånd måste återställas. Och bannemej jag tänker inte ge upp förrän jag mår precis lika bra som innan traumat!

Med dessa ord önskar jag alla en härlig jul eller icke-jul och nästa gång jag ämnar skriva här har året bytt och jag har börjat jobba på dagis igen - i alla fall januari ut. 

Publicerad 21.12.2015 kl. 16:35

Jag längtar efter långsamma vinterpromenader

 

 

 

 

Publicerad 14.12.2015 kl. 22:00

Beroendet jag inte förstår

Telefonen är tydligen beroendeframkallande för många personer har jag förstått. Hur det på ett teoretiskt plan fungerar förstår jag ännu men hur det fungerar i praktiken förstår jag inte. 

Jag förstår nämligen inte känslan av att gå miste om något.

Jag förstår inte varför någon kan känna ett behov av att ha telefonen nära sig. Särskilt inte så nära att man skulle se den eller hålla i den. Jag kan inte förstå stressen eller rentav paniken över att ha märkt att telefonen blev hemma under butiksbesöket eftersom jag aldrig ens skulle komma på tanken att ta med den. Jag förstår inte impulsen av att hela tiden kolla läget på telefonen. Jag förstår inte ens behovet av att dagligen kolla på den.

I min verklighet köpte jag den billigaste telefonen som hade minst funktioner av den orsaken att jag avskyr telefoner. Jag gillar inte att tala i telefon och jag gillar inte att texta. Och jag tycker en smarttelefon har en helt för liten skärm för att jag skulle orka surfa på den. I min verklighet har jag telefonen bara nära om jag vet att jag väntar samtal. I min verklighet har jag sällan koll på vart jag har min telefon och glömmer den oftast i jackfickan, väskan eller på den platsen jag senast använt den. I min verklighet kollar jag telefonen sporadiskt då när jag plötsligt kommer ihåg att jag äger en telefon och att någon kanske har hört av sig. I min verklighet kan det ta över ett dygn innan jag minns att jag "måste" kolla telefonen. Jag använder ordet måste eftersom jag sällan kollar telefonen för min egen skull utan för den som eventuellt har velat kontakta mig. I min verklighet är telefonen ett nödvändigt ont. 

Men missförstå mig inte. Jag blir glad om någon jag tycker om hört av sig och jag gillar att tala med dem i telefon och det händer nu och då att jag också ringer upp eller skickar något för att visa min affektion eller för att framföra ett ärende. Telefonen är ett behändigt och snabbt sätt att kontakta någon - då det behövs.

Och ja, jag vet att det är fruktansvärt enerverande att inte få tag på den en försöker kontakta och jag lovar att jag faktiskt försöker bli bättre på det! Och jag har faktiskt döpt min telefon Doris eftersom jag tyckte namnet matchade telefonens smutsigt pinka färg.

På tal om ful färg så var jag evinnerligt tacksam över att Doris är en stenålderstelefon i ful men grann färg eftersom det underlättade sökandet efter hen i skogen. Efter ett par timmar i frisk skogsluft var hen ännu fullt laddad (Doris akku håller i en hel vecka = mycket behändigt i mitt tycke), intakt och urskiljdes trevligt på den frusna marken brevid det kokta ägget jag också hade haft i samma ficka. 

Jag kollade telefonen just, sju timmar efter att jag hittat den på skogstigen. Jag hade fyra missade samtal. Alla var av Ruben och ringdes i hopp om att höra signalen bland alla tysta träd. Jag hade alltså inte missat något. 

Min plan är att klara mig med Doris till hen kollapsar och sedan övergå till Doro. Knapparna lär vara i behaglig storlek för den med fumliga och klumpiga fingrar (Jag lyckas aldrig stänga av Rubens alarm på första försöket, vad är det för vits med en touchscreen som inte fungerar när jag touchar!?).

Publicerad 12.12.2015 kl. 20:27

Det där lilla extra

Jag gillar att klä mig ganska simpelt och satsar därför gärna på detaljer. Jag älskar särskilt smycken och smink och väljer dem alltid med stor omsorg. Jag funderar noga på vilken känsla jag vill förmedla och understryka.

Idag ville jag vara lite festlig men inte för dramatisk så jag valde en ljus och fräsh sminkning och tonade ner blinget med en gammal klocka jag hittat på loppis. Den fungerar inte men urtavlan och formgivningen är så vacker att det vore slöseri på skönhet att inte använda den ändå. Särskilt gamla smycken och klockor tilltalar mig och jag drömmer i hemlighet om att ha en egen vintage-smyckesaffär någon gång. 

Jag har haft både fruktansvärt fet och torr hy i flera dagar nu. För att få bort fokuset från mina illröda finnar lagade jag foundation över hela ansiktet vilket faktiskt är något jag aldrig gjort förut men som jag idag kände att behövdes.

På ögonlocket lagade jag en pärlemoskimrande ögonskugga och skuggade fördjupningen med en rostbrun nyans. Min eyeliner är fantastisk och ger skarpa kattsvansar som håller dagen ut. 

Slutligen kronade jag verket med mitt bästa Barbie-läppstift!

 

(Jag fick en grym impuls att manipulera bort mina finnar och torra hudflagor men lät sedan bli, för jag är ju faktiskt himla trött på perfektion och jag tror det är nyttigt att vänja sig vid verkligheten trots att den är avbildad och aldrig kan bli 100% sann.)

 

Publicerad 11.12.2015 kl. 22:08

Den powerfulla fredagen

Här är jag i min vardagsuniform! Jag döpte bilderna till glad-1 och glad-2. Jag vill skriva att jag kände mig mäktig eller stark men det rätta ordet är nog powerful. En välkomnande känsla efter flera dagars krypande vanmakt och stress. Jag ville föreviga mig själv för att fira detta. Ingen ångestfylld spegelbild blickade tillbaks här icke! Hör och häpna har känslan hållit i sig genom dagen, ända fram tills nu. Nu mår jag illa efter ett för stort intag av socker och så har rastlösheten slagit rot. Men jag tror att några blogginlägg (och x-antal vattenglas) kan bota det!

Publicerad 11.12.2015 kl. 21:49

Fio

Har jag berättat att jag har världens vackraste syster?

Publicerad 09.12.2015 kl. 17:04

Urk

Vad är det med denna tid just nu? Allting bara kryper och krälar i mig. Jag önskar jag kunde ömsa bort detta skavande skinn jag befinner mig i. Helst genast.

 

 

Publicerad 07.12.2015 kl. 18:11

Bilder att älska, klänningen

Jag visste tidigt att jag inte ville ha en helt vit klänning. Länge lekte jag med tanken att sy upp en klänning i något blommigt tyg men höll samtidigt hela tiden ett öga på alla nätsidor jag kunde komma på. Jag övergav fort sidorna som var ämnade för bröllopsklänningar eftersom jag visste att de varken skulle falla mig i smaken eller att priset skulle hållas inom min budget. Klänningen jag valde var inte kärlek vid första ögonkastet. Tvärtom tror jag att jag hade sett den ett par-tre gånger innan jag plötslig insåg dess värde.

Den fanns på asos.com, var naturit med armbågslånga, vida, scalloperade ärmar, hade ett litet släp och kanske ett halvtkilo paljetter och andra guldbroderingar. Halslinningen var hög men ryggen vackert låg i v-format. Och det fanns utrymme för magen att svälla. Priset var 120 euro inklusive frakt. 

Klänningen satt perfekt (dock svällde jag så mycket på sommaren att jag var tvungen att sy ut midjan något ) och jag kände mig ungefär som en grekisk stridsgudinna med fäbless för art deco i den. Med andra ord - inte så illa pinkat!

Bilderna har naturligtvis Julia tagit.

Publicerad 07.12.2015 kl. 16:02

Borde ingenting

Något jag är utled på är begreppet borde. Borde insinuerar att det finns något som bör göras trots att det inte är ett måste. 

Jag upplever borde som något negativt och rentav farligt för mitt psykiska välmående. Ordet används nästan uteslutande i samband med önskan om att uppnå ett ideal. Problemet börjar alltså redan vid önskningen om att uppnå något som varken är realistiskt eller nödvändigt och att själva önskningen är grundad i ett uppfunnet tvång av oss själva. Det vill säga  ”Jag borde börja träna/Jag borde träna mer” är inget måste. Skulle det vara ett måste, så skulle vi använda oss av uttrycket måste. Då vi använder ordet borde understryker vi känslan av att måsta trots att vi inte vill. "Jag borde träna betyder" alltså att jag vill träna för att bli slankare så att jag skall anses attraktivare och mer knullbar, vilket betyder att jag kommer att vara lyckligare och mer framgångsrik i mitt liv. Borde är alltså inte synonymt med att vilja. 

Exempelvis:

”Jag borde inte klämma finnar”. Det är fullt lagligt att klämma finnar och denna handling utgör ingen fara för min hälsa. Men omgivningen har låtit mig förstå att jag kan få ärr av att klämma finnar och att ärr inte är vackra och eftersom jag som kvinna bör eftersträva skönhet är det bäst för mig att låta bli. 

”Jag borde klippa gräset”. Om gräsmattan inte mår bättre av att bli klippt är det inget måste att klippa gräsmattan. Däremot finns det en uppfattning om att anständiga människor klipper sina gräsmattor och att gräsklippning hör till hushållets uppgifter. Om jag sedan vill klippa gräsmattan för att jag finner det snyggt är det en annan sak, eftersom handlingen då är en vilja. Men då är det viktigt att klargöra för mig själv varför jag tycker klippt gräs är snyggare? Är jag påverkad av det rådande idealet eller är det min uppriktiga uppfattning (Min uppriktiga uppfattning i verkligheten är nämligen att långt gräs är mycket vackrare än klippt)

”Jag borde äta mindre godis”. Varför? Om jag äter godis gör jag det för att det är gott. Goda saker gör mig nöjd. En nöjd tillvaro är en mycket bra och hälsosam tillvaro. Om jag äter godis men mår dåligt av mängden så måste jag äta mindre och då handlar det inte mera om att borda. Men vad beror det på om jag mår bra av godis men ändå upplever att jag borde äta mindre? Kan det måhända ha att göra med dagens hälsoideal? Idealet som inte tillåter intagning av socker eftersom socker kan göra mig tjock och eftersom tjock idag är att vara ful och eftersom ingen idag kan tänkas vilja vara ful eftersom fulhet är ett misslyckande?

”Jag borde läsa den där boken”. Borde? Varför skulle jag läsa en bok som jag varken vill eller måste läsa? Vad vill jag uppnå med denna handling? Kan det vara så att jag är påverkad av kunskapsidealet? Att jag tror att jag anses vara en bättre människa om jag läst böcker jag inte haft intresse av men känt att jag bör ha läst för att vara mer allmänbildad eller mer bildad inom ett visst område. Vill jag bli advokat borde jag nämligen inte läsa finlands lag utan jag måste. Vill jag läsa denna bok för att jag tror det kan vara en bra läsupplevelse gör jag det för att jag vill och inte för att jag borde. 

”Jag borde hälsa på min morfar”. Varför vill jag inte hälsa på min morfar? Är han elak så är det högst diskutabelt att jag kanske inte alls borda träffa honom. Är han sjuk vilket ger upphov till svåra känslor är det rädslan som talar mot förnuftet, jag kanske vill men vågar inte. Eller är jag stressad just nu och känner att jag inte hinner? Vill jag kanske hellre ringa?

För det mesta anser jag alltså att jag inte borde göra någonting. Om att borda innebär ångest är det inte värt att borda men ibland det finns tillfällen som inte är lika enkla att avgöra.

”Jag borde göra denna skoluppgift”. Jag går i skolan för att jag tror på att utbildningen gör mig gott. Jag måste göra skoluppgifter för att det skall vara meningsfullt att gå i skolan. Oftast vill jag alltså göra skoluppgifter fastän de inte är intressanta eller roliga men för att jag vet att det är värt att göra dem. Men vad betyder det om måstet inte känns ändamålsenligt. När måstet blir ett sådant tvång att jag inte längre vill men vet att jag borde.

När måstet inte längre är en vilja är tycker jag det är dags att rannsaka sig själv. Vill jag ha den här utbildningen? Har jag för höga krav? Är jag för stressad? Finns det en risk att jag får burn-out? Är detta borde igen en synonym för något som inte gagnar min psykiska hälsa? Är det faktiskt värt att borda? 

Så fastän jag känner att jag inte borde lägga upp en bild av denna kvalité eftersom jag är rädd att ni inte skall uppskatta det gör jag det ändå eftersom bilden trots sin brusighet gör mig glad. Sminket var lyckat och Vilda är en så fin person.

Vill mer borde mindre! 

Publicerad 05.12.2015 kl. 20:28

Dilatationsstav

Förra torsdagen hade jag träff med min fysiolog. Besöket kändes bra, hen är både sympatisk och empatisk och talar tillräckligt bra svenska för att jag skall kunna slappna av. 

På bilderna visar jag upp mina nya dilatationsstavar. Förr hade jag bara ett urinrör som var både för kort och hade för liten omkrets. Den nya är smidigare att använda, känns skönare och kommer i två storlekar. Jag skall i början använda den mindre staven och kan sedan efter några veckor skruva på den större. 

Staven är till för att mjuka upp bäckenbottens muskulaturen och slidmynningen. Båda är strama på grund av vaginismen och vestibuliten. Staven skall föras runt slidmynningen i mjuka rörelser och om det inte känns obehagligt så kan den föras så långt in som den kommer så att även slidväggarna får ökad blodcirkulation. Denna övning är lite knepig att göra själv trots handskaftet så om möjligt är det bra att ta hjälp av sin partner. Ligg på rygg och för knäna mot magen och försök att slappna av. Rörelserna görs i en minut två gånger om dagen och i minst 6 veckors tid, sedan kan övningarna gradvis minskas i antal. 

I kombination med Triptyl har dessa övningar varit framgångsrika. Högra halvan av bäckenet och slidmynningen är redan betydligt mjukare och mindre smärtsamma!

Jag fick min stav gratis från centralsjukhuset och får behålla den om jag finner den användar efter två månader. Tveka inte att kontakta en gynekolog om du känner att du kunde ha nytta av en dilatationsstav.

Publicerad 30.11.2015 kl. 11:47

favoritdetaljer

I den eviga väntan och längtan efter ett större och finare boende är det bra att fokusera litet på nuet istället. Jag visar er mina favoritdetaljer från lägenheten. Jag gillar vackra och praktiska stilleben.

Denna skål köpte jag på min och papus japanresa. Det kan vara ett av mina käraste föremål. Just nu har jag smycken jag använder dagligen i den.

I bokhyllan har jag en loppisfyndad skål fylld med odefinierbart plåtter och en gammal linjal av trä.

På bokhyllan har jag dekorerade apelsiner och andra fynd.

Älskar denna vy. Ovanför bokhyllan ha jag hängt upp ett print av min kompis Nayab och nedanför tavlan jag fick av Julia i bröllopspresent som är en bild från hennes slutarbete. Båda bilderna är så otroligt fina! Jag har så duktiga vänner.

Detta är vår avlastningshylla för nycklar, plånböcker och annat krafs. Skålen med lock (så bra med lock!) gömmer bland annat gummiband och tändstickor. Minns inte skålens historia men jag har fått låna den av mamma. Hyllan är också ett lån av mamma, jag tror den är från Indiska. 

En annan favoritvy är växtoasen på vitrinskåpet. Här är alla krukväxter samlade på tryggt avstånd från katterna. På bilden skymtar också den fantastiska oljelampan jag fått av Famo, träskålen med murbitar från berlinmurens fall och träbokstaven från thailand och glasburken med stenar från europas stränder. Min urgamla ikeaburk med penslar är gömd bakom krukorna.

I vårt kära vitrinskåp hittas en fin blomteckning som Julia gjort, en handgjord mugg jag fått av Kata, ett strandfynd från kroatien, en sten jag glömt namnet på jag fått av papu, en minitavla med en bild jag tagit på japanska berg, ett bordsnummer någon av mina förlädrar tagit från någon restaurang (eller var det flyget?) och min förlovningsring i min vigselrings ask.

Hyacinterna har börjat blomma.

På soffbordet i en gammal trälåda förvaras fjärrkontroller och bykknipor. Sytråd och nål finns i en gammal plåtask som förr innehållit en rakhyvel med tillbehör. Trälådan är ypperlig för saker jag använder ofta och inte varje dag orkar dra fram.

 

Kvällsvyn

och katten Viggo som försöker undvika kameralinsen.

Publicerad 26.11.2015 kl. 21:27

Mandisträ

Ovanstående rubrik är ett smeknamn jag fått av Ruben. Smeknamnet är kombinationen av mitt smeknamn Mandi och ordet disträ. Smeknamnet är inte obefogat. Ibland är jag så disträ att jag knappt kan förstå det själv. 

Låt mig ge er några exempel på denna veckas disträheter:

Jag har kissbrått och stiger upp från soffan för att gå på wc. När jag  kommer in på toaletten undrar jag vad jag gör där, ställer mig framför spegeln, klämmer någon pormask och går ut igen för att sedan märka och komma ihåg att jag ju behövde kissa. 

Jag är på väg till fysiologen och ser bilnyckeln och tänker att jag  skall komma ihåg att ta den. Jag sätter på skorna och jackan, går ut genom dörren, vänder mig om för att kolla att allt ser okej ut, åker med hissen ner, går ut genom dörren, ser min syster vid bilen och kommer sedan ihåg att jag glömt bilnyckeln. 

Jag skall ta mina mediciner. De står på en liten hylla. När jag är framme vid hyllan lyfter jag locket av en liten skål (som står brevid medicinerna), stirrar på dess innehåll och undrar vad det var jag behövde därifrån. 

Jag får lust att rita och hämtar häftet men glömmer pennorna som finns i samma låda.

Annat jag gör är att sätta på vattenkokaren för att få vatten till gröten och sedan öppna kylskåpsdörren när vattnet kokat klart för att sätta in vattenkokaren dit.

Hälla vatten i en liten kastrull och sätta på plattan. Märka att vattnet kokar och gå för att dra ner på effekten. Låta vattnet koka i fem minuter till för att sedan märka att jag glömt sätta i äggen. 

Tänka att jag behöver gurka på smörgåsarna men istället för att gå till kylskåpet gå till skåpet med torrvaror.

Hålla handskarna i handen för att jag behöver dem när jag skall skrapa bilrutan, lägga handskarna ifrån mig, ta hissen ner, öppna dörren och gå till bilen för att undra var mina handskar är.

Sitta på wc:n, se kattspaden, tänka att jag skall ta med den och en påse till sovrummet och tömma Vildas kattwc, torka mig, glömma spaden och påsen och gå in till Vilda. 

Tänka att jag skall värma soppa och ägg, gå till kylskåpet och ta fram smörgåspålägg istället. 

Klä på mig och glömma underbyxorna eller bh:n.

Och naturligtvis klassikern gå till butiken för att köpa bindor, köpa allt annat förutom dem, gå hem från butiken, öppna dörren, ta hissen upp, öppna lägenhetsdörren, packa upp och först nästa gång jag går på wc komma ihåg varför jag skulle till butiken i första hand. 

En gång glömde jag också att mejka mitt andra öga (hehe) och märkte det först på skoltoaletten efter en 2,5h bussresa. 

Alltså listan kunde bli hur lång som helst. Jag tänker något och i nästan stund har tanken flytt för att kanske återvända igen om några sekunder. Bör något göras måste jag skriva upp det, annars kommer jag inte ihåg. Helst skall det dessutom stå på flera ställen för jag har kanske hunnit glömma att jag skulle komma ihåg något.

Det är lite tragikomiskt att vara disträ. Det kan uppstå ganska lustiga situationer av disträhet samtidigt som det inte känns kul om jag glömt något som påriktigt är viktigt. Ibland räcker inte heller listor eller påminnelser på telefonen till för om en annan tanke hinner komma i mellan det jag skall göra kan det viktiga försvinna för att kanske först återvända följande dag och i värsta fall inte alls. Jag är just sådan där som sett reklamer om att morsdagen närmar sig men inte göra kopplingen att jag kanske borde fundera hur jag vill uppmärksamma min mamma och sedan i värsta fall inte märka på morsdagen att det är morsdag.  

Jag är inte förvånad över att disträhet är kopplat med introverhet. Det är så mycket intryck och tankar som virvlar omkring i min lilla hjärna att min tankekapacitet helt enkelt inte alltid räcker till. Men jag kan nog tycka att det är ett ganska konstigt fenomen egentligen. Det skrämmer mig att allt är så lätthänt då jag är disträ. Jag är rädd för att någon gång hamna i en sådan situation var min disträhet inte längre är harmlös. Tänk om jag i min disträhet någon gång orsakar stora skador? Eller om det för den delen kan vara tecken på att jag kommer att få alzheimer. Eller ännu värre, få det som ung. Skrämmande.  

Nå, idag var det som tur bara bilnycklarna och det där med att ha wcbrått och sedan på wc:n undra vad som skulle göras. 

Finns det någon annan disträ ratatait som har någon kul, eller mindre kul upplevelse att dela med sig? 

Publicerad 26.11.2015 kl. 12:00

Om att vara känslig

Jag får ofta höra att jag är känslig både i positiv - och, vad jag upplever, negativ bemärkelse. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till ordet känslig. Då jag söker på ordet dyker synonymerna nedan upp och bekräftar min upplevelse om att ordet känslig används både som ett uppskattande samt ofördelaktigt adjektiv.

mottaglig, lättmottaglig, sensitiv, ömtålig, sensibel, lättpåverkad, vek, lättrörd, ömsint, blödig, sårbar, tunnhudad, spröd, lättretlig, lättstött, snartstucken

Själv identifierar jag mig mest med synonymerna sensitiv och sårbar men tar illa upp av synonymerna vek, lättretlig och snartstucken. Egentligen är jag skeptisk mot alla de orden som börjar på lätt eftersom de, i mitt tycke, antyder att det finns en skala mellan lätt och svår och att det neutrala läget är det som är mitt i mellan. 

Min skepsis grundar sig i min uppfattning om att det endast är jag själv som kan avgöra om jag är lätt - eller svårpåverkad. Jag kan endast analysera och bedöma en annan persons reaktion i relation till min egna. Jag tycker det är farligt att normalisera känslor eftersom jag inte tror det kan finnas en norm för känslor. Hur en person reagerar beror på hurdant liv den personen levt. Det finns oändliga faktorer som avgör hur du reagerar på något och då någon annan sätter orden ”du är så känslig!” i min mun blir jag således lite förnärmad eftersom jag själv oftast tycker jag reagerar resonligt. För mig är det självklart att bli sårad om någon säger något elakt till mig men vad jag sedan tycker är elakt är ju naturligtvis personligt och i relation till det jag upplevt tidigare och i vilket skede jag är i mitt liv. 

Själv upplever jag att jag stämmer in på mottaglig, sensitiv, ömtålig, sensitiv, sensibel, ömsint och sårbar av ovanstående synonymer. Jag är även gärna lättmottaglig, lättpåverkad, lättrörd och lättstött så länge de uppfattas som neutrala och milda ord. Vek, snarstucken och lättretlig skulle jag inte vilja kalla mig själv. Synonymerna blödig och tunnhudad känns distanta medan jag eventuellt ibland känner mig spröd.

Jag vet att jag kan kategoriseras som en högkänslig person i alla fall om en tror på diverse tester som kan göras på nätet men det påverkar inte min stenhårda uppfattning om att jag är just så känslig som jag bör vara, varken mer eller mindre.

I traumatologin kom jag över det betryggande citatet "En normal reaktion på en onormal situation" som tröstar och lugnar mig då jag är i beredskap att förminska mina känslor.

Publicerad 21.11.2015 kl. 19:46

snöglimtar

Jag känner att kroppen gör sin övergång till vinterläget. Det förlåtande läget. En efter en slinker godbitarna ner. Sömnen blir en, två och ibland tre timmar längre. Jag känner mig inte längre energisk. Men lugn. 

Jag brukar springa på lördagar. Idag tog jag istället en promenad till butikens godisavdelning. På ditvägen yrde snöflingorna framför ögonen och jag fick endast små skymtar av det tunga snötäcket som lagt sig över den vilande naturen. På hemvägen var jag tvungen att stanna flera gånger för att tyst och vördnadsfullt iaktta de fantastiska juvelerna vinterlandskapet hade att erbjuda. Det slog mig att jag brukar glömma bort hur vackra de snötyngda trädgrenarna är mot stadens dovt rosa kvällshimmel. Jag hoppas att jag någon snöig dag skall ta mig tid för att tillsammans med kameran föreviga alla dessa bortglömda stunder. 

Publicerad 21.11.2015 kl. 18:06

besynnerligt

Något känns fel i kroppen. En brännande smärta som kommer och går och en svaghet jag trodde jag blivit av. Tur för simhallar och katter som stryker sig mot axeln. Ikväll skall jag dricka glögg fastän jag inte kan. 
Publicerad 20.11.2015 kl. 10:01

Bilder att älska

Vi har fått våra bröllopsbilder och jag finner inga ord.

Hur kan hon veta? Hur kan hon veta att det var just så här det kändes? Att det var just så här fin jag kände mig? Att det var just så här det såg ut genom mina ögon? Att det var just så här kär och lycklig jag var? Det är som magi.

Och bakom magin gömmer sig min fina, fantastiska, underbara vän Julia som är universumbäst på det hon gör. Nej, universum räcker nog inte till, det gör nog bara oändligheten. 

Jag ser så otroligt mycket fram emot att dela med mig vår fantastiskt roliga dag genom Julias briljanta, aldrig svikande estetik och finkänsla. Dessa bilder är så smärtsamt vackra, jag vill gråta över deras skönhet. Det här är bilder att älska!

Vi är bortskämda med en enorm mängd bilder och jag vill visa er varenda en. Inte alls för att skryta om vår dag utan för att skryta om Julia. Låt oss hänföras av hennes bilder och beundra hennes talang. Bröllopsfotografiet när det är som allra, allra bäst.

 

Publicerad 18.11.2015 kl. 18:32

Lära känna listan

Hur gammal är du? 23
Hur gammal känner du dig? Jag har i många år känt mig som 25 och ofta antagits vara det av främlingar. Vad skönt det skall bli sedan när jag äntligen är 25 (eller så kanske jag får någon kris, men tror inte det. Bryr mig egentligen väldigt lite om min ålder) ! 
Var bor du? I en studielägenhet med ett sovrum och ett vardagsrum och kök kombinerat. Trivs bra, men har börjat längta efter det där extra "arbetsrummet" var vi kunde ha datorer och mina konstgrejs. Vi har superfin utsikt och jag står flera gånger om dagen vid fönstret och funderar medan jag kollar in utsikten.
Vad har du gjort i dag? Sovit länge, sett ett avsnitt Downton Abbey (är såå fast), bykat, ätit och gosat lite med Viggo. Tänkt på allt möjligt förstås som vanligt. 
Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du? Varför? Jag är inte riktigt säker. Trivs kanske bäst i svalare höstluft och brukar vara väldigt inspirerad då. Jag gillar vintern under kortare perioder om vädret är fint. Vintern är så kravlös. Det är okej att vara lite seg och uttråkad. Jag vet inte riktigt hur jag brukar känna mig på våren. Har varit ganska stressad de senaste vårarna, men blir alltid glad av naturens livstecken. Jag gillar växtligheten under sommaren men ogillar att svettas och känslan av kravet på att vara utomhus.
Är du beroende av någonting? Känslan av att bli sedd, ingen skillnad om det så är kela-tanten eller en familjemedlem.
Nämn tre saker som man kanske inte vet om dig? 1.Jag är otroligt rädd för att besvära någon. Min dilatationsstav gick sönder och jag behöver en ny men eftersom att jag inte ville besvära min gynekolog så sköt jag upp saken i över två veckor 2. Jag kan tyska barnramsor eftersom jag hade en tysk barndom tills jag fyllde sju och papu slutade tala tyska med mig. 3. Jag skriver en låtsasbok som handlar om en tjock tjej som svettas mycket som är kär i sin bästa vän som definierar sig som hen och har acne. Jag överväger ännu om det skall bli fantasy eller ej. 
Vad är du på för humör just nu? Jag har en väldigt sällsam stämning i kroppen just nu. Rastlös men ändå lugn och en massa funderingar som jag inte vet vad de skall leda till. Jag är i ett mellanting och vet inte riktigt vilken riktning livet kommer att ta tror jag.  
Vilket är ditt favoritgodis? Älskar godis. Choklad, salmiak och surt är kanske de bästa smakerna. Nougat är ju himlen. 
Vilken är din favoritaffär? Gros är en liten och mysig bokaffär och Ekosoppis sortiment är fantastiskt, vill ha allt! Båda är i Vasa.
Är du morgon- eller kvällsmänniska? Älskar morgon och förmiddag. Jag har så mycket mer energi och inspiration då. Klarar av att njuta av tillvaron och lugnet. Blir så slö och tänker mindre rationellt efter kl 17. 
Har du blivit sydd någon gång? Japp, jag har ett ärr på hakan. Då jag var i förskolan föll jag av en pulkka och slog mig på en isig björk. Jag tror de brände ihop sårytorna vid mina underlivsoperationer så det räknas inte. 
Vem gjorde senast något extra speciellt för dig? Ruben betalar in mig till ett evenemang eftersom jag själv inte har råd men han ville att jag skulle komma. 
Är du blyg? Ja, men kan ibland överraska mig själv. Märker jag att någon annan är ännu mer blyg kan jag låtsas vara modig. Sedan är jag inte blyg om att tala om saker sedan när jag väl är igång. 
Vad heter du i andra namn? Marie, efter mamma.
Vill du gifta dig? Been there done that, so far so good! :) 
Har du något smeknamn? Kallas Mandi av mina närmaste. Mandy, Andy, Andymandy främst av högstadiebekanta eller andra skolkamrater. Papu har en hel del smeknamn åt mig som uttalas med olika accenter: Manduli, Mandidjare(spansk), Mandidjau(spansk), Bambi(tysk),Bambu(tysk), Bambudjare (spansk) Bambulazione(italiensk), Bambulare(italiensk), Bambuli, Bambuchen(tysk) m.fl. och alla härstammar från sås&kopps låt krambamboli.. Mamma kallar mig väl främst grynet eller Mandigrynet och av någon anledning kommer jag inte på vad Ruben ibland kallar mig, förutom det något nedvärderande Lillfrugan... Men det är okej, jag har tillåtit det och det används med kärlek. Fio (lillasyster) och jag har en massa interna smeknamn som mest används i skrift.Favoriten är kanske Milotatcher och soulsistah hehe.

Ps. Fio har tagit bilderna.

Publicerad 11.11.2015 kl. 11:53

Triptyl - har det hjälpt?

Triptyl är ett tricyklist anti-depressivt läkemedel. Det skall höja stämningsläget vid depression men inte påverka ens normala stämningsläge. Det kan även redan vid låga doser lindra långvariga smärttillstånd. Samtidigt kan det hjälpa mot sömnlöshet och öka koncentrations - och initiativförmågan.

Den första dosen Triptyl börjar vid 10 mg och efter 1-2 veckor kan dosen ökas med 10 mg åt gången. När önskad effekt är uppnådd behålls dosen som den är och inom 6 månader trappas dosen gradvis ner tills den helt och hållet avslutas.  

Jag fick receptet av min gynekolog som behandlat mina underlivskrämpor i flera omgångar. Hen är den bästa gynekolog jag haft och som jag litar fullständigt på. Jag tyckte det lät som ett bra alternativ att både lindra smärtorna och samtidigt minska på ångesten jag har i samband med smärtorna (och överlag). De två första veckorna kände jag varken någon smärtlindring eller ett lättare sinne, tvärtom kändes det som om jag aldrig skulle kunna bli glad igen. Dessutom kände jag mig otroligt trött. Fördelen var förstås att jag somnade mycket snabbare vilket var skönt. Till all tur for biverkningen om och efter att jag ökat till 30 mg kände jag en klar skillnad med sinnestämningen och smärtorna. Jag kände mig lugn, stabil, rätt tillfreds, mindre stressad, fokuserad och hoppfull. Ljumsksmärtorna är obetydliga och underlivssmärtorna minimala. Jag hade ingen ångest på över tre veckor. Jag har fortfarande inte haft en ångestattack sedan jag höjde dosen. Allt har varit väldigt bra tills den första burken tog slut och jag var tvungen att köpa nya.

Receptet för 10 mg (jag tog alltså tre stycken piller varje kväll innan läggdags) var inte mer i bruk utan det fanns bara ett recept för 25 mg. Eftersom jag inte kan avbryta dosen helt tog jag burken med 25 mg ändå. Jag tänkte att det kanske inte har så stor skillnad. Och jag är efter en dryg vecka fortfarande osäker om det är någon större skillnad på 25 och 30 mg. Jag har haft litelite ångest och litelite mer ont. Men jag vet inte om det är en placeboeffekt. Kan det hända att oron stigit så mycket att jag trots 30 mg ändå skulle vara i samma tillstånd eller är det faktiskt så att denna 5mg mindre dosen inte är tillräcklig? Jag är fattig just nu och skulle inte vilja lägga onödiga pengar på medicin samtidigt som jag inte vill i onödan äta för låg dos i fall 30 mg faktiskt är den optimala. Jag får väl skriva ett mejl till gynekologen och fråga. Men usch vad jag avskyr att kontakta människor om sådana här saker.. 

Summa summarum är ändå att jag trivs med att äta Triptyl och att de hjälpt mig otroligt mycket för att minska mina smärtor och höja mitt stämningsläge!

Publicerad 09.11.2015 kl. 17:22

Dokumentären som fick mig bli Ibs-vegan

Nu får jag svälja mina egna ord. Jag skrev det här inlägget för att jag kände att jag ville rättfärdiga min kött - och mjölkonsumption med tankar jag haft i flera år och som jag ville sätta ord på. Men det var innan jag såg färdigt dokumentären Cowspiracy. Dokumentären var i början lite trög trots att all information bekräftade mina farhågor - att äta kött är ur alla synvinklar dåligt. Den upplyste mig också att mjölkprodukter inte är ett dugg bättre ur miljöaspekt eftersom det ändå går ungefär lika stor mängd energi, vatten och odlingsmark för att hålla mjölkkorna vid liv. Att på ett väldigt odramatiskt sett se mjölkkornas blodiga spenor gjorde mig mer uppmärksam men det var nog sekvensen om småskalig uppfödning som var avgörande. Jag har alltid tänkt att bakgårdsuppfödning skulle vara den mest ekologiska och etiska lösningen för köttkonsumption men det visade sig att det inte heller är oproblematiskt. Djuren behöver ändå foder och djuret måste ändå dö. Jag fick följa med till en anduppfödare som hade kring 30-40 änder som fick springa fritt och såg lyckliga ut. Mannen talade snällt med djuren och behandlade dem varsamt. Han slaktar dem på en stubbe på sin bakgård men någonslags yxa. Han slätade ut halsen på anden som skulle slaktas och högg sedan till. Han var tvungen att hugga två gånger innan halsen och huvudet lossnade från kroppen. Jag är osäker om anden led. Det gick snabbt, hen var inte i panik och det hela såg nästan fridfullt ut. Men när jag såg andens liv slockna kändes det otroligt vrickat. Jag älskar ju djur. Skulle den där anden sprätta omkring på min bakgård skulle jag aldrig klara av att slakta den. Alltså känner jag att jag under inga omständigheter kan rättfärdiga min köttkonsumption. Om jag blir vegan behöver inget djur någonsin mer dö för min skull. Det räcker inte heller att bli vegetarian för min del eftersom en mjölkko efter två år ändå blir slaktad (vet dock inte hur det går till i finland å andra sidan skriver jag ändå inte under kornas förhållanden trots att de skulle hela livet som mjölkko). Alltså tänker jag bli vegan. Jag tänker äta upp det jag har i kylskåpet eftersom att jag är hopplöst fattig nu men sedan tänker jag sluta äta ägg och börja äta sojaost istället. Enligt min diet borde jag inte klara av sojaosten men det var ett par år sedan jag prövade senast så det kan hända att tarmen beter sig annorlunda nu. Om det inte fungerar får jag väl vara dämpa min ostabstinens med veganchoklad, det är ju inte ett så tokigt alternativ det heller. Jag tänker göra förändringen långsamt och stegvis så att den verkligen blir en del av min vardag och inte känns övermäktig. Allt har och tar sin tid.  

Publicerad 09.11.2015 kl. 11:27

Charmen med tarmen

Jag är väldigt nyfiken på Giulia Enders bok Charmen med tarmen. Jag är redan provocerad av titeln. Roliga fisar i all ära men min tarm är allt annat än charmerande. Skulle helst operera bort hela fanskapet och byta ut den mot något mer fungerande. Jag blir tokig på min tarm. Jag har ätit korrekt enligt fodmap-dieten i närmare tre veckor nu (förutom enstaka stulna chokladbitar av Ruben, förlåt!) och ändå ÄNDÅ vaknar jag med lös mage och gas och andra konstiga tarmfunktioner. Jag blir är vansinnig. 

Men trots min dysfunktionella tarm så är jag ju ändå glad över att någon tagit sig an uppgiften att införa begreppet tarm i vårt vardagsspråk. Att ha kunnat prata och skriva om min tarm har varit så otroligt viktigt och avgörande för mitt välmående. Egentligen vet jag redan allt som kommer att stå i boken eftersom sjukdomen IBS tvingat mig förstå att mat och mående är de två viktigaste faktorerna för en fungerande tarm. Och att en fungerande tarm eller icke fungerande tarm påverkar både din hälsa och ditt välmående. Boken kommer knappast att tillföra något nytt kunskapsmässigt men den kan ju trots det vara en behaglig läsupplevelse! Hoppas där finns en samling av pinsamma bajsupplevelser så att jag kan skratta rått och låtsas att jag inte kan relatera.

Julklapp?

Publicerad 06.11.2015 kl. 18:29

Pussar & Månsken

Alla fotografier har Julia Lillqvist tagit, passa på att boka henne för nästa år! 

Imorgon är det bröllop och jag är så himla trött. Min hjärna har gått på övervarv i flera dagar nu. Har vi tårtpapper? engångsbestick? socker? skedar? kakspadar? Skall jag faktiskt orka gifta mig imorgon? Ajo, måste komma ihåg att be pappa hämta buketten! Åh, vad jag inte skulle orka fundera mer.

Ungefär detta försigick i skallen på mig innan vi skulle ta våra bröllopsporträtt. Men åh vad skönt det var att glömma allt för en stund och bara stå och hålla om, pussas och skratta med den man älskar. Det var väldigt välbehövligt, fint och vackert. Jag tycker det är värt alla gånger att klä upp sig dagen innan och ta porträtten i lugn och ro. Sinnesstämningen återspeglas nämligen i bilderna och bröllopsdagen är tillräckligt händelserik i varje fall! Jag älskar dessa bilder. 

 

Publicerad 05.11.2015 kl. 17:20

Levbart liv

Varnar för en otroligt flummig text!

Jag läste för en tid sedan en text om transpersoners livskvalité. I texten framgick att det är svindlande många transpersoner som upplever att de nog kan leva men att deras liv sällan känns som "levbara liv". De är vid liv, har liv, men att kvalitén på livet lämnar mycket att önska. Kan kanske jämföras med en situation var jag är förlamad i hela kroppen och sängbunden. Jag är vid liv menhar inget liv att leva för. 

Jag har tänkt på det här uttrycket i samband med min Ibs-kost.

Skulle jag inte ha en inflammerad tarm skulle jag vara vegan*. Punkt.

Men nu har jag Ibs och jag kan inte äta ens en bråkdel av det veganska proteinintaget. Jag kan inte äta baljväxter. Inte en enda böna (soja medräknat), ärt, lins eller majskorn klarar sig genom min tarm obemärkt. Okej, tänker vi, men det finns ju nötter och frön som är rika på protein. Ja, det stämmer och jag kan äta ca 0,5 - 1dl nötter per dag. Vilket jag också gör. Jag äter två fröknäckebröd som jag själv bakat med lunchen, lite krossad valnöt på mina ugnsrostade morötter till middagen och sedan lite pumpafrön och cashew i min havreyoghurtsskål som jag äter till mellanmål. Sådär, dosen är redan överstigen. Men ja, det skulle kunna gå, men vad finns det för veganska recept som inte innehåller baljväxter som jag kan kombinera nötterna med? Jamen det finns ju en massa rotfrukter som man kan göra olika röror och biffar av!

Och nu kommer vi till mitt andra problem som Ibs-vegan. Den enda rotfrukten jag kan äta är morot. Kan inte ens mera äta potatis eller palsternacka utan att få gasig mage. Men jo, rostade morötter är helt okej. Hm, men avokado och dadlar är ju prima i den veganska kosten! Ja..jag kan äta en halv avokado i dagen och senast jag åt dadlar fick jag magknip och illaluktande avföring och gas. Kål! Kål är en så underskattad grönsak! Jag vet, skulle så gärna kunna äta det men jag kan inte äta en endaste en kålsort. Broccoli kan jag äta 1, 25 dl, vilket jag äter dagligen. Äsch, men grönsaker då? Grönsaker som gurka, zuchhini och sallad går faktsiskt bra. Milda örter går också. Jamen spannmål har vi helt glömt bort, vad sägs om en hederlig portion pasta!? Ja, super gott men det finns väldigt få pastamärken vars mjöl är soja, majs och ärtfri och så är det svindyrt. Dessutom kan jag bara äta 125 gram kolhydrater i dagen. Det är ungefär en liten grötskål, ett litet risnudelpaket och en halv brödskiva. En portion pasta skulle fylla hela dagskvoten. 

Så ja, jag kan laga en skål gröt till morgonmål. En spenatsoppa med grönsaksfond och havregrädde med fröknäckebröd till lunch. En plåt rostade morötter och broccoli med valnötter på till middag. Ett mellanmål med lite nötter, havregurt och banan kan jag äta som mellanmål. Och det här är faktiskt det jag ätit i närmare en månad nu MEN med 2-3 ägg i dagen, en ost på 150 gram - och med ett 400 grams skinkpaket i veckan. Och ja, jag kan ta bort skinkpaketet (har i varje fall inte råd med det nu) och jag kan sätta tapenade på smörgåsen istället. Men vad jag skall äta istället för äggen vet jag inte. Och soppan blir så himla tråkig utan ost. Och jag vill ju inte äta det här varje gång, varje dag för resten av livet. 

Slutsats: Jag KAN vara vegan men det är just nu inte ett LEVBART LIV för mig.

Osten är faktiskt den avgörande faktorn för att vara eller inte vara vegan. Vegetariskt klarar jag ganska bra av. Visst är det gott med lite kallrökt nötstek i soppan men jag kan sätta alfa-alfa groddar istället och få sältan av oliver. Men ost. OST. Ost är det enda ingrediensen jag påriktigt tycker om och som inte behöver något tillbehör. All tråkig Ibs-mat blir god, eller åtminstone godare med ost. Ost kan jag äta mycket av utan att få ont i magen (åtminstone de som är gjorda på får - och getmjölk) och stillar mitt flottbehov. Ost ger den smak, konsistens och mättnadskänsla jag behöver i min Ibs-mat för att vara tillfreds. Jag kan inte vara utan ost för att må bra eftersom jag älskar mat och att äta. Dock kan jag minska på mitt ostintag. Jag har gått ner från ca 400 gram  till 150 gram ost i veckan. Det är ännu levbart. 

Jag får vara vegan i mitt nästa liv. Förutsatt att jag inte har Ibs även då förstås.

* Jag vill inte att djur skall komma till skada och jag vill inte bidra till jordens förfall. 

Publicerad 04.11.2015 kl. 16:03

Lansering av hemsida

 

Nåja, nu är hemsidan klar, instagramkontot skapat och visitkorten i plånboken. Visitkorten och hemsidan har jag designat själv (har dock inte byggt den). Är tillfreds!

Publicerad 04.11.2015 kl. 15:53

Hjälpmedel

Fänkålsfröna och pepparmyntsoljan köpte jag i början av hösten på Ekosoppi (hittas säkert i Life och andra liknande affärer) för att få lindring för tarmarna. Nu när jag använt dem en tid känner jag att jag kan ge ett utlåtande. De är inga mirakelmediciner men jag tycker de ändå kan lindra svullenhet och gas i magen.

Av fänkålsfröna skall du ta en liten nypa, ca 5-10 frön och långsamt tugga på dem efter att du ätit. De lär hjälpa till med matsmältningen. 

Pepparmyntsoljan är väldigt stark och en droppe bränner ordentligt i munnen trots att de är blandat i vatten. Vätskan med oljan i skall du dricka mellan måltiderna så att tarmarna slappnar av. 

Värt att pröva på!

 

Publicerad 04.11.2015 kl. 15:35

Ett mirakel

Viggo är vår tre-åriga hittekatt som vi för drygt ett år sedan köpte av Vasas katthus. Viggo är en otroligt skygg katt som springer och gömmer sig om det kommer besök, skyr fysisk kontakt och håller sig på tryggt avstånd från människor. Men över en natt så har det hänt ett mirakel! Jag brukar försöka röra i honom nu och då och om jag lyckas med att t.ex stryka en gång över pälsen så brukar jag ge godis och sedan låta honom vara ifred (han springer oftast undan så fort han märker kontakten), och igår kväll när jag såg att han strök sig mot möblerna satte jag mig ner på knä intill honom. Jag sträckte ut handen för att han skulle få nosa på den men hör och häpna: han gned sig mot den. Och inte en och två gånger utan flera! Gång på gång gned han sig mot mina händer och lät sig pajas. Vi fick för första gången höra honom spinna och jag såg till och med en liten dregeldroppe vid hans mun (är det någon grej för hankatter? vår familjekatt Ludvig gör också det). Vi var så häpna. Alldeles mållösa. Vad var det som hände? Nå som om vi inte varit lyckliga nog så kom han även sedan i famnen och lät sig pajas när vi satt i soffan och såg på tv! Helt otroligt. Det märks att han ännu är på sin vakt och han vill inte sitta stilla i famnen utan byter plats hela tiden men han skall väl finna ro tids nog. Men jag kan inte understryka hur häpen jag är. Det här är påriktigt så fantastiskt galet!! Som grädden på moset verkar Vilda vara på bättringsvägen. Åh, jag känner mig så lycklig. Min fina lilla familj<3

Publicerad 04.11.2015 kl. 15:10

Monotypi & Carborundum

Det är inte mycket kvar av mitt lärlingsstipendie. Trots att det känns som om jag just börjat märker jag att jag lärt mig en hel del under dessa månader i verkstaden. Jag hade det lyxiga problemet igår i verkstaden att jag inte kom på någon ny metod att pröva på. Jag har gjort otaliga fula tryck men nedan visar jag de jag trots allt ser potential i. Motiv och metoder jag känner att jag kan utveckla och påriktigt få något intressant och fint av i följande tryck. 

Publicerad 04.11.2015 kl. 14:59

febrig kattunge

Vilda har feber och eventuellt ett herpes virus som bott i henne sedan födseln. Nu när det naturliga skyddet från modersmjölken fösvunnit vid tolv veckors ålder kan stress utlösa febern. Vi var till veterinären på söndagen och hon fick febernedsättande och antibiotika och mådde betydligt bättre redan på kvällen. På morgonen var hon pigg och sig själv (bilderna tagna då) men redan mot eftermiddagen var hon klart sämre igen. Tycker situationen är väldigt obehaglig och det värker i hjärtat att se henne så dålig. Måtte hon bli frisk snart!

Publicerad 02.11.2015 kl. 22:28

feministlistan

1. Det här är feminism för mig… 
Könlös kärlek. Med det menar jag att när könet slutar ha roll för kärleken så försvinner också dagens könsföreställningar. 
2. Det här är feminism inte för mig…
Är inte förtjust i livmodersfeminismen. Tycker inte att organ och hormoner skall få styra val och beslut.
3. Jag började kalla mig feminist när jag var…
Var väl strax under 20. Började få ett hum om begreppet och insåg att det i allra högsta grad gällde mig och alla andra.
4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…
Tänkte ingenting eftersom jag inte förstod vad det handlade om. 
5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…
Att vi i Finland ändå gått så mycket framåt att jag skall vara tacksam för det.. Jag skulle ju dock gärna slippa catcalling, vaksamhet vid mörker och underskattning av mina förmågor vid olika situationer. 
6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…
Förutfattade meningar som icke är baserade på kunskap från motparten.
7. Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder
Hej Blekk!, Lady Dahmer, Chimamanda Ngozi Adichie, Karins Konstgrepp och Nina Åkestam
8. Den viktigaste feministiska frågan för mig är…
alla frågor är livsviktiga! Påriktigt. Ingen fråga kan vara för liten. 
9. Så syns feminismen i min vardag
Jag är noga med att vara mig själv dvs. pruttig, rapig, gråtig, fysisk stark, bredbent, hårig, svettig, bra på sport, känslig, ful, fin, otillräcklig och alldeles tillräcklig. Att inte finna mig i de patriarkala ramarna är det naturligaste sättet för mig att vara feminist.
10. Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism
Shahrazad reser västerut av Fatima Nermissi, Den lille vännen av Donna Tartt och Maresi av Maria Turtschaninoff för feministisk fantasy. 

Publicerad 01.11.2015 kl. 15:41

tacka anti-depressiva?

Himlen var mörk och jag kunde inte uppskatta ljusglimtarna från staden, tvärtom var det som om de underströk min hopplöshet. Glittret var inte ämnat för mig. 
Vinden rev tag i mina kläder och mitt favorit hörn med den fantastiska upplysta statyn såg obådande dyster ut. Varför skulle det alltid vara något som skavde trots att det egentligen varit bättre nu? Varför var jag tvungen att klanta mig?

Men när jag sprang upp för backen med de våta gula löven under mina sulor med oväntad energi slog det mig - Jag springer ju! Jag SPRINGER. Vad är lite klumpighet mot faktumet att jag faktiskt nuförtiden kan springa regelbundet och njuta av det?! Det tar inte ont i ljumskarna, det tar inte särskilt ont i skrevet, musklerna känns rätt spänstiga och andingen är under kontroll. Jag springer. 

För ett år sedan visste jag inte ens vad det var som orsakade mina ljumsksmärtor (som jag redan haft i ett år). Smärtorna var så intensiva att jag inte kunde leva normalt. Jag kunde inte sitta längre än någon timme utan att smärtan blev alldeles för intensiv och jag kunde inte motionera över huvudtaget. Korta promenader kunde lamslå mig av smärta och mitt sinne var så otroligt svart. Jag såg inget hopp, inget ljus, ingenting som tydde på att jag någonsin skulle komma ut ur det här helvetet. Jag var rädd att jag skulle hamna i den depressiva svärtan var livet inte längre kändes värt att leva.   

Men under detta år har det skett så otroligt stora framsteg. På våren fick jag äntligen en diagnos. Knipövningarna hjälpte till att mjuka upp mitt insnärjda bäckenbotten och när snön smälte tog jag mina första försiktiga springsteg. På hösten fick jag kortisoninjektioner, satte i spiralen och började ta Triptyl. Idag är ljumsksmärtorna minimala och känns bara av ordentligt i samband med tarmvärk, underlivssmärtorna är betydligt mindre och sinnet känns hoppfullt. Jag tror det kan bli bra. Jag tror faktiskt det kan ordna sig för mig. 

Det skulle jag inte sagt för två månader sedan. 

Publicerad 29.10.2015 kl. 08:23

Både och

Jag har på senaste tiden mått bättre än vad jag gjort på flera år känns det som. Ingen ångest eller panikattack på en lång tid, minskad utseendeångest och minskad ångest överlag tycker jag. Har inte känt mig mycket stressad heller, bara nu som då och tycker jag haft rätt bra med energi också trots mörkare tider. Har haft mindre smärtor i underlivet och det känns som att spiralen fungerat bra hitills. Vad skönt att det kan vara bättre ibland!

Idag är dock sinnet ganska tungt efter en natt full av mardrömmar. Känner mig ganska skör och trött. Hade egentligen tänk förbereda en carborundumplåt för nästa tisdag men har inte lust att göra det. Byket får nog bli på bykställningen också tillsvidare. Det är så jag knappt orkar knäppa på tv:n och bläddra fram något att se på. Men det är helt okej trotsallt. Skall se min syster som jag saknat mer än jag förstått och ser fram emot min kvällsmörgås med tapenade, mums. Imorgon känns det säkert bättre och då vill jag fara och simma och sedan bada bastu och reda ut mitt trassliga hår. 

Publicerad 22.10.2015 kl. 12:05

Monotypi - steg för steg

På tisdagar får jag låna Konstnärsgillets grafikverkstad på Vasklot. Här är min arbetshörna med tryckpress och arbetsbord.

 Hejhej! Förkläde är ett måste om en inte vill ha tryckfärg över hela sig, och så är det bra för att förvara pennor, plasthandskar och smutsiga trasor.

För att trycka monotypi behöver du: djuptrycksfärger, en extender (vet inte den exakta termen på svenska, på finska heter det jatkoaine), terpentin, någonslags olja (jag använder solrosolja), penslar i olika storlekar, vals, papper att trycka på (hahnemühle är bra), plasthandskar, trasor för rengöring, tillgång till en tryckpress och det viktigaste - en plåt. Aluminium fungerar bra men en kan också använda kartong, plast eller något annat lämpligt material. Jag använder gamla offsetplåtar av aluminium som konstnären fått från tryckerier. 

Steg 1: Skär eller klipp plåten i önskad storlek (kom ihåg att plåten måste rymmas på tryckpressens bänk och att du eventuellt vill att pappret är större än tryckytan). Sätt plasthandskar och förkläde på. Rengör sedan plåten med terpentin och en ren trasa/tygbit. Gnugga ytan tills ingen färg/smuts mer fastnar på trasan. Plåten är klar att användas. Riv med linjal ett pappersark som antingen är lika stort som plåten eller som har en marginal runt plåten (önskvärt). Jag ritar sedan en schablon på bakplåtspapper eller ett genomskinligt plastark så att både plåten och pappret hamnar rätt i tryckskedet.

Steg två: Tag fram dina färgburkar och klicka färg och extender (för att tunna ut färgen) med en spatel på glasytan under dig (om du vet att du inte behöver valsa och om plåten är liten så kan man klicka färgen på t.ex. ett fat, då kan du om du har färg kvar efter arbetet helt enkelt rulla plastfolie över fatet och spara färgen tills nästa gång du trycker). Här måste du oftast byta till rena handskar. 

Steg 3: Blanda dina färger och börja måla på plåten. Ytor du lämnar omålade blir vita på pappret (om du putsat plåten tillräckligt noggrant vill säga). Har du en stor plåt och vill ha en slät färgyta lönar det sig att använda valsen. Var då noga med att blanda färgen på glasytan. Dra spateln genom färgen åt olika håll, skrapa ihop och släta ut. Valsa sedan färgen så att rollern är helt täckt. När du valsar plåten och behöver mer färg på rollern skall du inte föra valsen över hela färgklicken (i detta skede oftast en platt fyrkant) utan tag bara från den övre kanten så smetar du inte ut färg över hela arbetsytan.

Steg 4: Motivet börjar bli klart. Jag har torkat bort en hel del gult från himlen eftersom att jag vet att pappret ändå kommer att suga åt sig en massa färg och färgerna kommer att vara betydligt starkare i slutresultatet än vad som syns nu. Tag av dig handskarna!

Steg 5: Fyll handvarmt vatten i ett rent kar och sätt pappret i blöt när du börjar bli klar med motivet. Låt ligga i ca 15 minuter (tiden varierar beroende på papperstypen).

Steg 6: Medan du väntar på pappret skall du förbereda tryckpressen. Spänn pressen jämt (obs! mycket viktigt) och släng sedan tryckfiltarna över till andra sidan så din bänkyta är fri. Kolla att din plåt och att ditt papper har tillräckligt utrymme på bänkskivan. 

Steg 7: Placera ut skyddspapper och din schablon.

Steg 8: Då 15 minuter gått tar du upp pappret genom att hålla i ett av hörnen och låt vattnet rinna av. När det knappt kommer någon droppe lyfter du över pappret till ett bord med dagstidningar och sätter arket mellan några tidningsblad. Med tidningsbladet under din hand stryker du sedan hårt av fukten med handen. Vänd på arket och upprepa proceduren mellan ett nytt, torrt uppslag. 

Steg 9: Tag på dig handskarna och placera ut din plåt inom marginalerna du ritat på schablonen med den målade ytan upp. Tag bort dina handskar. Placera sedan pappret ovanpå plåten inom marginalerna som var ämnade för pappret. Sätt först skyddspappret på och sedan filtarna. Sedan är det dags att trycka! Snurra tryckpressens hjul i den riktningen som för plåten under pressen och ut till andra sidan. Rör hjulet i stadig takt och utan paus. Var försiktigt så pressens bänkskiva inte dras för långt och faller ut på andra sidan. Stanna hjulet och släng över filtarna, lyft skyddspappret och lyft sedan försiktigt pappret från ena hörnet.

Tadaa! Din bild är klar! Och som vi förutspådde så blev det gula väldigt gult (för gult) trots att det inte såg ut så på plåten. Sedan ser vi att pappret var för stort för min schablon eftersom schablonen lämnade en kant på högra sidan av pappret. Och i min tankspriddhet hade jag lagat schablonen med den ritade ytan upp vilket ledde till att det fuktiga pappret även sög upp mina ditritade marginaler. Hups (därför skall man ha genomskinlig schablon så att du kan sätta den ritade ytan neråt). Och eftersom pappret var för stort för schablonen och jag inte såg marginalerna för pappret så blev trycket lite snett. Aja, inte så lyckat men nu har vi lärt oss av våra misstag. 

Så här ser plåten ut efter det första trycket. Lite färg finns kvar och nu kan vi chansa och trycka på nytt ifall de svagare fägerna skulle se trevliga ut. Lägg då ett nytt papper i blöt, upprepa torkningsproceduren och placera sedan ut pappret över plåten och för genom pressen.

Ja, det blev helt okej men de ljusa partierna kanske lite för ljusa och de flesta detaljerna är utsuddade. 

Du kan endast göra monoprint med monotypi, dvs. varje tryck är unikt. Du kan inte få ett exakt likadant tryck. Detta skiljer monotypi från de andra tryckteknikerna var du kan få hundratals likadana tryck med endast en plåt/platta. Monotypi är väldigt simpelt men otroligt mångsidigt. Om du vill kan du förbereda en till plåt i exakt samma storlek som den vi nu använde och måla på något helt annat och sedan placera plåten med målytan neråt på det nuvarande motivet och föra genom tryckpressen. Sedan kan vi ta ännu en plåt och kanske limma lite trådar och tygbitar och stryka färg över det och upprepa proceduren. Tillsist kanske vi skrapar lite på en annan plåt och trycker den över hela spektaklet. Möjligheterna är så gott som oändliga.

Du behöver inga syror eller andra konstigheter för att trycka. Bara en plåt, färg och ett papper. Du kan till och med med vattenlösliga färger trycka för hand. Då kan du istället för att föra plåten genom tryckpressen gnugga med händerna över plåten/pappret och på så sätt få ett handdtryckt tryck! Monotypi är så himla kul!
Tills det är dags att städa undan. 

Räkna med åtminstone en halvtimme för städning. Alla penslar, valsar och färgytor skall putsas. Först med olja och sedan med terpentin. Packa in överbliven färg i plastfolie eller skrapa av med spateln och släng. Tag bort skyddspappert och schablonen från tryckpressens bänk och skruva upp pressen och släng över filtarna för att markera att pressen är uppe. Kasta bort vattnet från karet och släng alla smutsiga plasthandskar och trasor som inte mer går att använda. Paketera in dina tryck och sätt undan dina rengöringsvätskor. Har du möjlighet så vädra ut ångan från terpentinen. Nåja, nu var vi klara, tack för idag, ses snart igen!

Publicerad 21.10.2015 kl. 08:03

Alkohol - nej tack!

Det är aldrig lätt att avvika från normen, särskilt inte alkoholnormen. 

Alkohol och jag har alltid haft ett komplicerat förhållande. När jag var yngre tyckte jag alkohol var otroligt obehagligt. Jag tyckte t.ex. att det var skrämmande att äta på pub istället för restaurang på familjeresor. Fulla människor har alltid varit något ångestfyllt för mig.

När jag i högstadiet gick ut med att jag var nykterist blev folk elaka. Jag fick otaliga spydiga kommentarer och stämningen var allt annat förstående. Jag mådde väldigt dåligt över hur jag blev bemött. Till sist orkade jag inte längre och gav upp. Gav efter för alkoholen. I några år drack jag alkohol fastän det aldrig egentligen var gott. Alkohol är bara gott när det inte smakar alkohol. Jag var full, spydde och "hade roligt". För visst hade jag roligt när jag var full. Jag frågar mig nu om jag faktiskt hade roligt eller om jag bara var inställd på att det skulle vara kul och därför intalade mig själv att jag hade roligt. För jag kan inte förtränga att under den tiden som jag drack alkohol har jag mått som sämst och varit väldigt deprimerad. Kanske hade det inget med varandra att göra men kanske (och jag tror) det hade. Ett försök av mig att passa in.

Vändpunkten kom när jag kände att jag inte längre behövde stressa så mycket för att passa in och när min mage började göra så ont vid konsumtionen av alkohol. Den här gången har jag inte blivit illa bemött men den här gången har jag också en "orsak". Jag kan fysiskt inte dricka alkohol - det känns som om tarmarna skulle brista om jag gör det. Jag undrar hur mycket min "orsak" räddar mig. Hur annorlunda skulle det vara om jag igen gick ut med att vara nykterist/absolutist den här gången? Är folk äldre, smartare och tolerantare nu eller blir jag en misstänksam och provokativ person om jag inte tycker om alkohol?

För orsaken att jag inte dricker alkohol är lika mycket IBS som det är obehag. Fulla människor är fortfarande lite eller ibland mycket obehagliga för mig. Jag vet inte riktigt varifrån obehaget kommer.  Kanske är det osäkerheten kring hur mycket den fulla människan uppfattar, kanske är det de höga rösterna och de hysteriska skratten, eller är det kanske känslan av att vara ensam? Kanske är det en blandning av alltihop.

Jag har vant mig vid obehaget. Jag förstår hur bra som helst varför folk inte väljer bort alkohol och skulle aldrig drömma om att döma folk för det. Skulle det vara festligt att äta apelsiner när man förfestar skulle alla helt klart göra det. Skillnaden för mig skulle vara att jag kan äta apelsiner och att jag inte finner människor som äter apelsiner obehagliga.

Jag önskar bara att om jag också känns obehaglig att andra skulle vänja sig och ha förståelse. Jag kan förstå att en som är annorlunda ibland är ansträngande att umgås med men det är kanske värt att minnas att i den annorlundas ögon är alla andra annorlunda.

Alkohol och jag har ett komplicerat förhållande men inte ett omöjligt.

Publicerad 19.10.2015 kl. 16:18

om tarmar

 

Ett knorrande alltför nära

trots detta onåbart

 

oändliga ändlösa gångar

som aldrig når fram till utgången

ändtarmen kan vara slutet.

Stängt för friheten i varje fall

 

———

 

Förruttnelse om och om igen

Det där ordet, blir jag aldrig av med.

Förruttnad

Förbannat

Fasansfullt. Verkligheten likaså

 

———

 

Tänk om en kunde gottgöra

alla bristningar och skrynklor

Nystart

för mig i den fem meter långa fängelsehålan

Jag ser ljuset kunde jag utbrista

bara för att mötas av en propp i hålet

Eller ett veck som är nästan där

 

 

Publicerad 19.10.2015 kl. 16:10

Målat

Det är alltid bra att låta det man målat vila en stund undangömt innan en evaluerar verken. Just nu tycker jag att en del av dem inte är så pjåkiga trots allt. Denna akvarellskiss fick till och med komma fram ur lådan. Imorgon bär det av till grafikverkstaden igen och den här gången har jag inspirationsbilder med. Jag skall försöka ta litet bilder på processen. Känner stress inför våren då jag måste söka jobb men förhoppningsvis kan jag förtränga stressen några veckor till, vill njuta av lärlingsstipendiet så länge som möjligt!

Publicerad 19.10.2015 kl. 08:12

Svarta biljetter

 

"Och så detta med hjärtat. Du drömde att det stannade
och vaknade med dess slag i huvudet, tyckte att
det gröpte ur ditt inre likt en fot som i oändlighet
släpade mot någon återvändsgränd."

Publicerad 19.10.2015 kl. 08:07

Vilda

Jag måste passa på att kattungebombadera er så länge Vilda är liten. Kattungar växer ju så himla fort! Här gör vi vår gemensamma favoritsyssla - spana ut genom fönstren och gosa samtidigt. 

Publicerad 19.10.2015 kl. 08:00

Om smärta

 

trasas sönder

        inifrån

vill ut

 

vansinnes greppet om mig
bara mig

 

jag hatar det

 

———

 

krassel trassel i mig, vilken frustrerande röra

öronbedövande smärta

            vad har jag gjort?

 

ingen hjälper mig

vill
kan
förstår

 

jag går så långsamt jag förmår

 

———

 

det luktar förruttnad där nere
surt sa hen
förjävligt sa jag

icke dödligt men inget att leva för
vem vill ha det så här?

blir nog bra

i helvete heller

 

———

 

omringad av bländande svärta
som en högaffel i magen
som ett getingsting i blygdläppen

som en läckande avlopp i hjärtat 

 

 

Publicerad 11.10.2015 kl. 13:10

Kalla näsor & varma hjärtan

Kvällen var isande kall men strålande vacker när vi körde till ön för att ta nya hemsideporträtt till mig. Det här bör definitivt göras om med varmare kläder och någon varm dryck.

Efter x antal bilder for vi hem och såg på två avsnitt av Bron och somnade med en kattunge mellan oss. 

Publicerad 11.10.2015 kl. 12:46

Porträtt

Behövde en ny bild till min hemsida och tvingade Ruben att fotografera. Det blev en annan bild till sidan men jag gillar det här porträttet också, kanske för att jag inte ser snäll och glad ut vilket jag annars alltid gör på alla andra bilder. Jag måste väl få låtsas vara lite svår ibland också hehe. 

Publicerad 10.10.2015 kl. 21:52

dagens soundtrack: Hollow Talk

Inspirationen flödar. Jag har en uställningsidé som jag hoppas skall vara god nog för att kunna få ett arbetsstipendium för nästa höst. Lärlingsstipendiet är det bästa som hänt mig yrkesmässigt. Jag är i mitt element och jag mår väldigt bra av möjligheterna stipendiet för med sig. Pressen jag kände i början av hösten har börjat avta och ivern att få utvecklas och lära mig nytt har tagit över. Höst, melankoli, dova och dämpade färgskalor, hantverk, gammalt trä, glimmande frost, vackra ordkombinationer och soffmys inspirerar mig särskilt. Det kravlösa. 

Det känns som att jag har en lugnare period nu. Sinnet känns rätt bra. Små framsteg av den gynekologiska arten har gjort gott för hopplöshetskänslan och bara jag kunde rensa ut allt mjölksocker ur tarmarna så torde även de bidra till lättare känslor. Jag har inte haft någon ångestattack grundad i utseendeångesten på flera veckor men brottas fortfarande med att försöka ignorera de hatfulla tankarna som ständigt dyker upp i vardagsrutinerna. Jag är mycket stressad över faktumet att Viggo och Vilda ännu inte kommer överrens och fasar över tanken att de kanske aldrig kommer att göra det.

Jag har slutat använda NuvaRing och använder nu istället Jaydess-spiralen. Spiralen är den minsta och har den lägsta hormonnivån på den finska marknaden. Det svartnade för ögonen av smärta när de satte i den. Vi hade talat om ångest innan och gynekologen undrade om jag fick ångest av den här smärtan. Till min förvåning så kände jag mig faktiskt ångestfylld. Jag hade lust att gråta och kände mig konstig i några dagar efter ingreppet. Jag vet inte om det berodde på att jag var tvungen att ensam ta mig dit och tillbaka eller det att de hade sagt att det inte alls skulle ta lika ont som kortisoninjektionerna vilket gjorde att jag var totalt oförbredd på ingreppets intensiva smärta. Jag blöder ännu, men den molande smärtan i mellangärdet har försvunnit. Den låga estrogenhalten borde dessutom förbättra slemhinnorna och eventuellt minska vestibulit/vaginism-smärtorna. 

Jag tar 30mg Triptyl om dagen men är ännu osäker om medicinen haft effekt. Just nu känner jag mig relativt tillfreds och gynekologen konstaterade senast att smärtan vid slidmynningen blivit betydligt bättre men om det beror på andra omständigheter kan jag inte fastställa. Egentligen bryr jag mig inte så mycket, så länge något känns bättre. Om det känns bra en vecka till behåller jag den här mängden Triptyl och höjer först 10mg till om det känns oförklarligt sämre under en längre period.

Nu till en helt annan sak. Det stormade när mamma var på besök. Efter en fantastiskt god pizza tog vi bilen till vasklotbron och insöp stormens kraft. Det var en häftig känsla att stå med öppna armar och omfamna den dånande vinden och samtidigt  blicka ut över det svarta vågorna. Jag har länge letat efter vackert drivved och blev glatt överraskad då mamma plötsligt stod med ett(?) i handen. Nu skall grenen tvättas och sedan tror jag den får komma på den tomma väggen ovanför sängen. Imorgon skall jag ta den tidiga morgonbussen till Jakobstad för att hämta några slutarbetsverk som blivit kvar på skolan. Sedan kan jag äntligen sätta punkt för det kapitlet!

Publicerad 08.10.2015 kl. 18:28

Provtryck

På tisdagen var jag första gången själv till verkstaden för att provtrycka. Allt löpte väl trots min nervositet och jag blev mot all förmodan nöjd med mitt provtryck. Jag valde ett väldigt simpelt motiv eftersom jag mest ville se hur färgerna betedde sig och målade ur minnet av en akvarellskiss jag gjort några veckor innan. Stämningen var så härligt kreativ och jag hade sällskap och assistans av ett par äldre damer som höll på med litografi. Jag ser väldigt mycket framemot nästa veckas tisdag då jag följande gång skall trycka. Då skall jag vara betydligt längre på plats och pröva på lite mer avancerade motiv. Åh vad det rycker i inspirations - och skapande nerven!

Funderar även på att förklara tekniken i ett annat inlägg ifall någon skulle råka bli intresserad.

Publicerad 30.09.2015 kl. 17:45

kattungeterapi

Jag har haft svårt att avgöra om den nedtonade självömkan beror på medicinerna eller om det är Vildas närvaro som hjälpt. Vilda är verkligen underbar. Hon är otroligt närgången och gosig, vill alltid vara med och nära oss, spinner och slickar en i ansiktet och rusar runt och biter på allting däremellan. Hon tittar en djupt i ögonen och snusar på varje millimeter av ansiktet. När jag grät kom hon och lade sig så högt upp på halsen det gick och slickade sedan mina tårar. Hon är otroligt enerverande och bedårande när hon piper efter uppmärksamhet eller mat (se bild 4). Jag är så nyfiken hur hon kommer att bli som stor.

Publicerad 30.09.2015 kl. 17:36

sitta bredbent

När jag blev äldre skämdes jag för att jag alltid satt bredbent. Det var så himla okvinnligt och osexigt att sitta och breda ut låren. Så jag började sitta med det ena benet slängt över det andra trots att benet aldrig riktigt ville hållas där och trots att det var obekvämt. Tänk om någon såg mina kraftiga vader och tyckte de var okvinnliga! Bäst att sitta elegant så att de stora vaderna kanske ursäktades. Jag undrade alltid över hur de andra tjejerna kunde sitta med benen ihop, själv upplevde jag det som otroligt tungt att sitta och spänna ihop låren. Så jag fortsatte kämpa med att hålla det ena benet slängt över det andra och när jag inte orkade gömde jag benen under något bord, eller kanske min väska och hoppades ingen såg. Jag ville under inga omständigheter att mina maskulina drag skulle avslöjas. 

Den här föreställningen förföljer mig ännu idag med den skillnaden att jag nu tycker det är så knäppt. Knäppt att tvinga sin kropp i en massa mönster den inte passar i. Stora lår kräver helt enkelt mer utrymme. Naturligtvis är det varken skönt för underlivet eller låren att bli hopklämda med våld (särskilt inte med vulvodyni). För att kunna sitta bekvämt behöver låren ordentlig spreading!* Jag uppmanar härmed alla kvinnor med stora lår som upplevt sittandet som problematiskt - bänd upp benen och låt de stackars hopklämda och svettiga låren andas! Tag din plats! (detta gäller naturligtvis även de som bara annars gillar sitta bredbent men inte vågar på grund av konstiga partiarkala föreställningar)

*På tal om spreading: alla män med smala lår kan hålla käften om att ballen blir i kläm - jag tror er inte för fem penni! Män med stora lår kan jag däremot sympatisera med och jag hoppas hon, hen och han med de stora låren kan mötas någonstans på mitten om de hamnar sitta bredvid varandra.

Publicerad 28.09.2015 kl. 11:53

Bröllopsförberedelser

Dessa två bilder tog Julia på bröllopsmorgonen då jag gjorde mig klar i trädgården. Var då inte särskilt nervös, utan kände mig lugn, glad och alldeles tillfreds. 

Publicerad 24.09.2015 kl. 16:04

Den vilda babyn

Lilla Vilda förgyller min vardag med oändligt mycket kattgos och pussar<3

Publicerad 21.09.2015 kl. 11:59

En höstlista

Ville egentligen göra ratatas matlista, men har noll matinspiration så jag gör en höstlista istället. Hösten är ju underbar!

1. Vad är det bästa med hösten?
Den friska luften, dofterna, att jag slipper svettas hela tiden och äntligen får iskallt i sovrummet innan jag lägger mig, inspiration, att få vara i det egna hemmet med de egna sakerna och syssla för mig själv, promenader i skymningen och regnet som smattrar mot fönsterbläcket.

2. Vad kommer du äta i höst?
Just nu har jag igen noll inspiration pga Ibs:n/foodmap-dieten. Men soppa är rätt gott just nu.

3. Vad kommer du dricka i höst?
Citronvatten på morgonen för att få magen igång, vatten  med pepparmyntsolja i för att lugna tarmen och massor vattenglas under dagen och kvällen för att jag känner mig törstig typ hela tiden.

4. Vad kommer bli ditt mest använda plagg i höst?
Den midjehöga mörkblåa klockade kjolen, både den knälånga och den vadlånga!

5. Vad gör du om dagarna egentligen?
Försöker skapa konst, gosar med katterna och försöker lugna ner och vårda mitt sinne. Har ont, är ledsen och glad om vartannat.

6. Vad gjorde du vid den här tidpunkten för ett år sedan?
Jobbade på mitt slutarbete och gjorde min sista praktik antar jag.

7. Vad läser du?
Läste nyligen ut: Det där som nästan kväver dig, Dandy och Gräset är mörkare på andra sidan och så läser jag i två finska böcker om djuptryck/grafik. Snart vill jag läsa sista delen av Det stora århundradet och Torka aldrig tårar utan handskar. Bara bra böcker har jag läst i höst!

8. Vad tittar du på?
Filmer från netflix jag länge velat se och på narcos.

9. Vad var bäst med sommaren?
Att Ruben blev min man och jag hans fru<3

10. Vad har du för höstplaner?
Att lära mig mycket nytt om monotypi/djuptryck, bli lite friskare eller åtminstone klokare, njuta av Vildas kattungedoft och älska alla jag älskar.  

Publicerad 21.09.2015 kl. 11:51

Befläckad

Det känns som om en grå sörja tränger sig in mellan synapserna och fördunklar mitt sinne. Det känns konstigt, avigt, fel på något sätt. Jag hoppas det är medicinen och inte jag egentligen. För om det är jag så är det verkligen inte bra. 

Bra är dock mina nya lockar som påminner om de egna lockarna jag hade för några år sedan. Känner mig som mig själv igen (hårvis). Bra är också tanken på en ny kisikatt som kanske förgyller vardagen inom snar framtid.

Jag borde måla. Förmår mig inte. Jag kunde motionera. Orkar inte. Jag borde vara glad men jag vet inte hur. 

Publicerad 16.09.2015 kl. 13:25

abstrakt

Jag har hela mitt liv skapat föreställande konst. I höst var tanken att jag skulle gå utanför min komfortzon och öva mig på det abstrakta. Hitills har det inte gått särskilt bra. Efter varje session undrar jag vad tusan jag håller på med. Några skisser gillar jag men det mesta ser bara rent ut sagt dåligt ut. Jag är inte van vid att tänka abstrakt. När duger en abstrakt bild? När kan konstnären känna sig nöjd? Jag vet aldrig när jag skall sluta. Skall skapandeprocessen vara lika flyktig som motivet?

Publicerad 08.09.2015 kl. 16:09

spoona utan smärta

Idag önskar jag att jag kunde spoona med min man utan att det tar ont. 
Publicerad 06.09.2015 kl. 12:51

Måla med Slipknot

Jag måste erkänna att jag alltid funnit Slipknot töntiga. Ruben intygade dock att den nya skivan tagit dem upp till en helt annan nivå och jag kan inte annat än hålla med. .5: The Gray Chapter är fenomenal. Om en låt får mig att vilja slå någon så är den riktigt, riktigt bra. Jag var rasande genom hela skivan. Jag målade samtidigt, kladdade mer och mer svart färg och drog tjocka, hetsiga penseldrag*. Jag är så glad att jag får ut mina aggressioner genom konsten och musiken. Bäst att inte hålla inne något sådant alltför länge. 

Is the silence where you hide it?

*Råkade börja min session med att i misstag spruta gul och röd färg över mattan (ljus) och sängstommen (vitt tyg) och var därför kanske lite extra arg...

Publicerad 04.09.2015 kl. 12:44

bröllopsbuketten

Bellaverde i kervo gjorde min fantastiskt fina bukett. Klänningen var förvånansvärt svårmatchad och det enda jag egentligen visste var att buketten krävde starka färger och svamlade mest om att jag ville ha buketten lös, lantlig, romantisk och yvig. Personalen på Bellaverde var otroligt lyhörda och kunniga och band ihop en bukett jag inte ens kunnat drömma om. Mitt i prick och alldeles underbar! Jag kastade inte min bukett utan gav den till mina morföräldrar enligt en gammal sed att ge buketten till det paret som varit längst gifta. Min mormor har insjuknat i alzheimers och hade kommenterat buketten dagen efter "Nämen vilken vacker bukett, var i från är den?". Det är synd att jag inte riktigt hann njuta så länge av buketten, det hände så mycket annat den dagen att den inte fick så mycket uppmärksamhet, men vilken ynnest att få beundra bilderna Julia Lillqvist tagit av den!

Publicerad 01.09.2015 kl. 08:43

framsteg

Idag var en mycket produktiv dag. Äntligen fick jag kortison för vestibulitsmärtorna och ett recept för psykmediciner för vaginismen, vestibuliten och vulvodynin (hoppas Ibs:n också skulle ha nytta av detta). En fysioterapi-tid för vestibulit bokades också och slutligen en tid för att sätta in en spiral. Jag känner mig nöjd och förväntansfull. Jag hoppas innerligt att kortisoninjektionerna skall hjälpa och att fysioterapin skall vara lärorik och nyttig för mig. Spiralen har den lägsta hormonnivån av alla preventivmedel vilket känns tryggt och skönt. 

En annan grej som till synes kunde vara en bagatell; var kommentarerna av läkaren och sköterskan vid kortisoninjektionen. De sade att de aldrig sett någon reagera så lugnt och behärskat på injektionen (smärtan beskrivs som ett getingsting, men jag skulle nog lätt kunna fördubbla den smärtan). Den kommentaren kändes så otroligt skön då hjärnan spökat allt sedan en annan läkare hävdat att jag hade "låg smärttröskel".

Åh vad skönt att det är på gång efter en mycket stillastående vår och sommar!

Publicerad 26.08.2015 kl. 15:15

Saker läkare sagt åt mig som inte kändes bra

Jag har fått utstå en hel del kommentarer och handlingar av läkare som minst sagt är respektlösa.

Jag föddes med en minimal slidöppning (i storlek med en tändsticksända) och vid 17 års ålder så skulle hålet förstoras. Gynekologen som undersökte mig innan ingreppet var orolig för att hålet skulle bli för stort: "Det är inte skönt för mannen om hålet är för litet". 

En gynekolog körde in ett kallt och hårt undersökningsinstrument i mitt underliv och ignorerade sköterskans utrop om att jag var spänd som en fjolsträng (på grund av smärtan) då hon kände på mina lår. 

En gynekolog blev arg på mig när jag började gråta eftersom jag tyckte hon förminskade mina smärtor (sade inget, började bara gråta). Sedan skrev hon en felaktig journal som bl.a. hävdade att jag var överkänslig för smärta och att jag inte hade smärta vid samlag (vilket hon inte ens frågade om och vilket är skrattretande då jag alltid har ont vid samlag). Sedan tyckte hon att jag skulle pröva olika preventivmedel för att lindra min smärta. Jag prövade i fyra månader och kontaktade sedan en annan läkare som efter en kvart faställde att jag hade vaginism, vestibulit och vulvodyni och krävde omedelbar behandling.

Läkaren som utförde mitt första underlivsingrepp sade att om samlag inte fungerar skall jag kontakta dem på nytt så förstorar de hålet ytterligare. Ett år senare var jag 18 och tillsammans med min blivande man. Samlag lyckades inte. Jag kontaktade dem på nytt och fick tid till en ny operation. Det gjordes inga undersökninga innan operationen. När jag trädde in i operationssalen tittade läkaren avmätt på mig och sade torrt "jaså, du ville ha en ny operation". Samma läkare glömde bort att ge information om hur såret skulle behandlas och hur ingreppet gått. Samma läkare hade inte undersökt mig innan och därmed inte insett att jag hade fått vaginism av den första operationen och att den andra operationen därför var totalt onödig. Denna läkaren är största orsaken till mitt livs största trauma som gav upphov till mina fyra psykosomatiska sjukdomar och senare tillståndet av kronisk ljumsksmärta. 

Det är kanske uppenbart att jag har läkarskräck. 

 

Publicerad 25.08.2015 kl. 15:04

fodmap-dieten

Fodmap-dieten begränsar vissa sorters kolhydrater som är svåra för tarmarna om en har Ibs. Dieten är den enda smärtlindringen för mig. Nedan en lista på:

Detta kan jag inte äta (innehåller fodmap-kolhydrater)*: gluten, komjölk, baljväxter (soja, bönor, ärter osv), kål (blomkål, brysselkål, grönkål osv), lök, starka kryddor, paprika, äppelarter, päron, plommon, persika, nektarin, körsbär, vindruvor, vattenmelon, mango, avokado, svamp (även jäst), rödbeta, kålrot, sparris, broccoli, kronärtskocka, selleri bl.a., honung, allt som slutar på -ol som xylitol och alkohol, koffein…

Detta kan jag äta (låga eller inga fodmap-kolhydrater)*: Alla citrusfruker och banan, kött (röttkött i små mängder), ägg, get - och fårmjölk, alla bär (jordgubbe i små mängder), glutenfritt (majsmjöl i små mängder), potatis (i små mängder), palsternacka, morot, gurka, zucchini, aubergine (gillar ej), tomat (gillar ej + det är en potatisväxt så ej i stora mängder), nötter (små mängder), frön, sallad, spenat, milda örter, kokos (små mängder), quinoa, oliver, kapris, pumpa, cantaloupe - och honungsmelon.  

Jag älskar mat. Verkligen älskar. Mat är ju halva meningen med livet. Det finns inget bättre än att avnjuta god mat tillsammans med någon jag tycker om. Det skall vara mycket mat och ofta. Helst hela tiden. Det finns ju så himla mycket god mat! 

Men jag snuvas på konfekten eftersom jag har Ibs. En inflammerad tarm som inte behöver mer motstånd än vad den redan har. Besvikelsen alltså. Ingen borstjsoppa på rödbeta och röda linser, ingen blomkålsmos, inga kantarellsmörgåsar, ingen sojafärs, eldiga grytor, brysselkål, inga äpplen, päron, persikor, nektariner, plommon, ingen tjock turkisk yoghurt eller naturella kvarger, inga chokladpuddingar eller Ben&Jerrys och inga karelska piroger med Oltermanni på. Det enda jag inte saknar är alkohol. Allt annat både saknar jag och suktar efter. Tänk om en ändå kunde äta…!

För en matälskare är fodmaplivet himla trist. Maten bör vara så lättsmält och mild som möjlig, vilket med andra ord betyder att den är smaklös, tråkig och att jag har svårigheter att bli mätt. Definitivt inte kul. Jag är en extremt hungrig person och älskar att glufsa i mig enorma portioner. Det blir en svår ekvation. Jag upplever det svårt att hitta kombinationer som är hälsosamma, goda och tarmvänliga. För att inte tala om att hur god en maträtt än är, så är överkonsumption av en viss rätt/råvara inte gott i längden. Skulle till exempel kunna spy på kombinationen zucchini och morot… Jag tycker det är svårt att äta mångsidigt då råvarorna är så begränsade. Vill inte ha havre eller ägg i varje måltid. Det ser så lätt ut till pappers, det är ju bara att följa råden, men i verkligheten är nog situationen en helt annan.

Jag gillar inte dieter. Jag tror inte att det är hälsosamt för psyket att neka sig själv mat (vegetarianism och veganism borträknat!) och skulle därmed aldrig frivilligt följa en diet. Nu är jag tvungen att mot min vilja följa en diet (som jag inte ens gillar) livet ut. Nog känns det frustrerande och sorgligt. Jag vill ju för helvete bara ha lite rödbeta ibland. 

Näringsterapeuten sade att jag i början kunde fuska med 20% och äta de 80 resterande procenterna korrekt för att sedan efter en tid övergå till 100% fodmap. Pff. Jag har nog aldrig klarat av 100%. Godis är alldeles för gott. Och ost. Och bröd. Grejen är ju den att jag fuskar så mycket jag hinner. Problemet är det att det sällan är värt ångesten som smärtorna sedan skapar. Det är inte alltid värt att dricka en coca-cola och sedan ha svullen, orolig och gasig mage flera timmar därefter. Ibland är det, men tyvärr alltför sällan.

Det är svårt att inte kunna äta det jag har lust på. Jag har en hälsosam relation till mat, äter mångsidigt, regelbundet och njuter måttligt av godsaker utan att få ångest efteråt. Det känns så synd att något som egentligen ursprungligen fungerar hos mig trots allt inte gör det!

Jag är helt enkelt tvungen att bita i det sura äpplet (pah jag som inte ens kan äta äpplen) och leva med det. 

 

Bilden: Jag var till ekosoppi idag och skaffade produkter jag läst är bra för tarmarna. Förhoppningsvis kan de bidra till någonslags lättnad. Får återkomma efter en tid.

*Inte komplett, minns inte allt

Publicerad 22.08.2015 kl. 18:09

Den perfekta sommardagen

Vilken fantastisk dag jag hade igår! Otroliga loppisfynd, hamburgare, glass, och bulla i magen, sol i ansiktet, vind i håret och en tur med båten på havet. Allt detta i sällskap av riktigt goda vänner. Bättre sommardag kunde det inte ha varit!

En vacker berlock, minst 50 år gammal.

Världens finaste jordglob, även den minst 50 år gammal.

Den fina lilla tavlan som passar samlingen, skall dock byta ram.

En antik låda som jag vill ha pennor i.

Och en gammal skolaffisch i perfekt färgvärld!

Publicerad 22.08.2015 kl. 17:09

Självisar iförd nattlinne

Det var meningen att jag skulle ta ny passbild och gå på loppisrunda idag. Sminket blev perfekt men bilen vägrade naturligtvis starta. Vilket slöseri på snygg smink tänkte jag och tog självporträtt istället. 

Publicerad 19.08.2015 kl. 11:07

Att ha ansvar för sin sjukdom

Ansvaret jag har över mina sjukdomar är något av det värsta jag vet. Ansvaret att kontakta läkare, boka tid, ta mig till mottagningen, gå på undersökningen, boka nästa tid, ringa efter resultat, boka ny tid till en annan sorts läkare, be efter recept, köpa mediciner, mejla uppdateringar, ringa och påminna sjukhuset att min remiss aldrig kom i posten och att jag nu väntat i tre månader, det ansvaret är helt och hållet mitt. Helst skall jag dessutom ha googlat mina symptom och själv komma med förslag på orsak och behandling.

Trots att jag är ofantligt utmattad och har så ont att jag helst skulle ligga i fosterställning och gråta dagarna i ända, är det jag som måste se till att jag får hjälp. Jag skall ringa de rätta läkarna och veta vilken behandling jag skall kräva. Jag måste ha koll på saker jag inte vet något om och inte orkar hålla reda på. Jag som sjuk skall orka se till att jag blir frisk. Glöm att det är dyrt, glöm att det hälften av gångerna är elaka skithögar till läkare, glöm att det tar ont - energin som krävs för att kämpa för sin tillfrisknad är det som är värst. 

Kan inte någon komma och plocka upp mig hemifrån köra mig till sjukhuset, bädda ner mig i sjukhussängen, låta mig ligga där med ett varm täcke på, med tidningar och saft bredvid sängen och sedan göra sitt allra yttersta för att hjälpa mig att bli frisk? 

Snälla. Jag orkar inte själv. 

Publicerad 19.08.2015 kl. 09:53

kontroll över kroppen

Jag har en ytterst ansträngd relation till min kropp. Ni vet det där mantrat vi brukat säga åt oss själva när vi känner oss fula och odugliga: "Jag har en fungerande kropp som är stark, bär mig vart jag vill gå och tar mig uppför trappor, på promenader längs med stranden, dansar mig genom natten och finns där när jag helt enkelt behöver den" och så vidare, det mantrat är värdelöst i mitt fall. För min kropp fungerar inte.

Jag kan inte alltid gå ut och gå fast jag vill, jag kan inte äta blomkål, mjölkglass eller karelskapiroger fast jag vill, jag kan inte alltid gå på wc när jag vill, jag kan inte alltid ha samlag när jag vill, jag kan inte alltid sitta när jag vill, jag kan inte alltid ligga på sida när jag vill, jag kan inte alltid ha på mig åtsmitande kläder fast jag vill (dvs de går inte på för att magen är så svullen), jag kan inte alltid låta mig omfamnas när jag vill för beröringen tar så ont. 

Jag har ingen kontroll över min kropp. Inte över dess funktioner och inte ens över mitt utseende (förutom det jag kan ändra med kosmetik) eftersom smärtan hindrar mig från att utöva motion. Men psykosomatiska problem borde väl gå att kontrollera med hjärnan? Ja, till en viss del. Jag kan eventuellt putta kroppen åt det hållet jag önskar fara, men styra? Nej. 

Hur skall jag kunna komma överrens med en kropp som jag varken är bekväm i eller har kontroll över?

Publicerad 16.08.2015 kl. 17:41

cellulitkonst

 

Jag har länge haft en idé om att kombinera celluliter, bristningar och kroppsfett med akvarell. Ovan några testbilder.  

Publicerad 10.08.2015 kl. 16:40

Smärta

Jag tycker synd om mig själv när jag ont. Smärta ger perspektiv men någon annan positiv aspekt kommer jag inte på. Smärta är hämmande, frustrerande, förtvivlande, sorgligt, ångestfyllt, irriterande, hopplöst, destruktivt och framför allt smärtsamt. 

Smärtan låser mig i negativa känslor och handlingar. Det är på snudd till omöjligt att ha roligt om allt bara tar ont. Spontaniteten och den genuina ivern lider. Smärtan begränsar mitt liv. 

Det första jag gör varje morgon är att känna efter var det tar ont. Tarmarna tar alltid ont men i varierande grad. På morgonen brukar de oftast vara minst ömma. Sedan känner jag av ljumskarna och bäckenbottnet. De har på senaste tiden smärtat mindre från morgonen och påverkas mest av dagens aktiviteter och var i menscykeln jag är. Efter det är underlivet i tur. Jag har vulvodyni så underlivet kan smärta utvärtes även om jag inte har samlag. Har jag legat på sidan så att låren klämt ihop vulvan under natten tar det ont när jag särar på benen och trycket lättar. Annan beröring på underlivet tar då mer ont än vanligtvis. Jag skjuter upp påsättningen av underbyxor så långt det går eftersom det tar ont att ha underbyxor på. Till sist känner jag efter hur de andra delarna av kroppen som rygg och nacke känns då även de brukar ta ont på grund av all den spänning de andra smärtorna skapar. 

Under dagens lopp brukar tarmarna bli sämre an efter att dagen går, ljumskarna varierar, vulvodynin är oftast ganska lik dagen igenom men förvärras av samlag och vaginismen och vestibuliten kan förvärra alla smärtor då de är så intensiva (är tarmarna riktigt onda så förvärras ryggsmärtan, ljumsksmärtan och oftast är samlag då omöjligt). Kroppen är under ständig spänning och bara att vara känns ibland som en bedrift i sig. Jag är ganska bra på att ignorera smärtan under en lättare dag men då den slår in i sin fulla kraft är jag som förlamad och klarar inte av att göra något annat än att tycka synd om mig själv. Smärtan är en glädjedödare.

Jag minns inte hur det är att ha en kropp som inte tar ont. Bra dagar är nästan bedrägliga, de är så sköna, så hoppfulla men gör mig så oerhört besviken när jag nästa dag inser att de var en engångsföreteelse. 

Eftersom alla mina smärtor kommer från psykosomatiska sjukdomar biter inget smärtstillande medel och den enda medicinen som finns är mina egna tankar och eventuellt vila. Eftersom smärta genererar mer smärta är jag i ett ekorrhjul jag just nu finner oerhört svårt att hoppa av. Jag hade en period i maj/juni som jag kände mig mer pigg och mer avslappnad men just nu känns det sämre igen. Jag har de senaste tre veckorna haft ihärdiga tarmsmärtor och de intensiva ljumsksmärtorna gör sig påminda lite för ofta just nu (jag har ett för spänt bäckenbotten på grund av vaginismen/vestibuliten/vulvodynin vilket ger en ljumsksmärta som strålar utför låren och ryggen) tycker jag. Det gör mig nedstämd och entusiasmen jag hade i början av sommaren är så gott som bortblåst. Alla har en beskärd del av skit i sitt liv men ibland känns det nog som att jag inte gör annat än simmar motströms i min skit. 

Publicerad 08.08.2015 kl. 14:52

Lärlingsstipendie och Vasa

Jag är i Vasa och det är underbart. Vassen väser i vinden och klibbalens doft omfamnar mig när jag går på trottoaren med svullna lår som gnider mot varandra. Jag spenderade en fantastisk stund hos konstnären jag skall arbeta med och gick därifrån med en känsla av lycka. I höst skall jag skapa. Jag skall lära mig så mycket nytt om både monotypi och om mig själv. Jag älskar konsten och jag älskar Vasa. 

Publicerad 07.08.2015 kl. 18:29

hen?

Jag har sedan låg ålder ifrågasatt mitt biologiska kön. Tiden mellan lågstadiet och högstadiet fantiserade jag ofta om att vara pojke. Särskilt i högstadiet kunde jag känna mig fylld av testosteron, om så faktiskt var fallet vet jag inget om. Jag hade en känsla av att jag skulle ha varit mer tillfreds som pojke. 

Den känslan mattades av då jag började använda klänning och skor med klack och då jag blev tillsammans med min man. Jag tyckte då inte det var så stor skillnad på om jag var man eller kvinna.

Men en stark övertygelse om att vara kvinna har jag aldrig haft. Biologiskt och utseendemässigt är det väl ingen frågan om saken. Känslan i själen är en annan. Jag är villrådig och misstänksam. Vill jag faktiskt vara kvinna? Måste jag identifiera mig med henne? Får jag vara könlös bara för att jag vill? Får jag vara hen fastän jag ser ut och beter mig som en cis-kvinna? Skulle jag känna så här om normen och idealet vore ett annat, skulle jag då vara nöjd som kvinna? Är min tveksamhet en produkt av patriarkatet? Handlar det bara om att jag önskar undvika allt kvinnan måste utstå? Fast hen har väl det precis lika jobbigt? Vill jag vara hen? Egentligen vill jag väl bara vara jag. Jag är så förvirrad.

Publicerad 29.07.2015 kl. 14:25

Ruben min vän

Bilden har min fina vän Julia Lillqvist tagit, kolla in hennes fantastiska hemsida på julialillqvist.com

Publicerad 27.07.2015 kl. 21:21

Ibs

IBS, Irritable bowel syndrome, inflammerad tarm. 

Min Ibs är psykosomatisk och bröt ut fyra månader efter min traumatiska underlivsoperation. Det tog ett år innan jag berättade för min familj och mina bekanta att jag hade tarmbesvär och det tog ytterligare ett år att ta reda på vad jag egentligen hade. Det tog fem år att inse att det var psykosomatiskt och att det hängde ihop med operationen. Min Ibs är kronisk. Jag kommer med största sannolikhet att ha det resten av mitt liv.

Ibs är förjävligt. 

Rent fysiskt så fungerar tarmen inte som den skall och smärtar. Gas, olika sorters buksmärtor, uppsvälldhet, illamående och hård och lösmage om vartannat hör till vardagen. Jag brukar förklara att det är som att ha magsjuka minus kräkning. 

En bra dag händer det inte så mycket mer än att min mage sväller an efter att dagen går och att jag eventuellt får några tarmkramper efter måltiderna. 

En sämre dag smärtar och sväller min mage så mycket att underbyxorna är för spända, att lämna hemmet kommer inte på fråga, att inga wc-besök lättar och att det känns som om någon sticker mig med en högaffel i magen samtidigt som heta stenar försöker pressa sig fram i min alldeles för trånga och ömma tarm. Det är nog rätt svårt att förklara, en måste nästan uppleva det själv. 

Jag är van vid smärta. Smärtan är lika mycket en del av min vardag som ångesten (jag får såklart ångest av smärtan). En kramp som får kroppen att vika sig är inget jag reflekterar desto mer över utan då det inträffar försöker jag bara få kroppen att slappna av och fortsätter sedan med det jag håller på med. Att få ont av mat är något jag förväntar mig och att spänna ut magen när jag prövar kläder är mitt sätt att kolla hur de sitter och känns då magen svällt ut ordentligt. Jag är oftast väldigt känslig för beröring vid värre smärta och upplever en hand på magen som otroligt obehagligt. Ibland känns det på allvar som om tarmen/magen skulle sprängas. 

Rent psykiskt är Ibs en helt annan femma. Smärta klarar jag ännu av men förnedring är det absolut svåraste. Förnedringen är nog det som är allra värst med Ibs. Att ha Ibs är att vara äcklig i den här kulturen. Om en liten fis kan skapa uppståndelse tänk då hur en avföringsexplosion kan uppfattas. Avföringsexplosioner, toalettfanfarer och giftiga avgaser finns det gott om i ett liv med Ibs. Skulle det ens finnas isolerade och avskilda toaletter, men det finns det ju nästan aldrig. Och toalettbesök hjälper ju heller inte alltid då horrormagen är igång. Förklara till din arbetsgivare att du måste skippa morgonmötet för att tarmen är så full med gas och skit och att det smärtar så mycket att du inte vet hur du skall vara. Ja, gör det varannan dag för resten av ditt liv. Och ajo, säg det till vännerna, föreläsaren, släktingen, bilmekanikern, kela-tanten, yogaläraren, busskusken och alla andra som du träffar för vet du vad smärtan slutar inte efter morgonmötet.

Ibs är så jävla svårt för jag måste stå ut. Det finns inget alternativ. Jag kan inte sjukskriva mig varje dag, jag kan inte missa alla möten, läkartider eller den fyra timmars tågresan jag betalat för. Inte alltid, fastän jag alltid har ont.

Smärtan är förstås relativ. Nuförtiden har jag relativt sällan horrormage och kan åtminstone relativt ofta förutse när den inträffar. Jag har övat mig på att skita i skiten. Jag går nuförtiden på bio, på släktträffar, övernattar hos vänner, går på föreläsningar och vågar till och med tömma tarmen på andra människors toaletter ibland. Det har tagit mig flera år att lugna ner min tarm. För som jag nämnde i ett tidigare inlägg är konsten då det gäller psykosomatiska sjukdomar att ignorera smärtan då du har smärta. Så om jag känner att jag har orolig mage gör jag mitt bästa för att glömma bort det. Jag låtsas som att tarmen inte finns trots att magen är svälld som på en höggravid och trots att tarmen vänder och vrider sig av all gas som vill ut. Det som har hjälpt allra mest är kosten. Tackvare fodmap-dieten (mer om det i ett annat inlägg) har jag minimerat de fysiska smärtorna och oroligheterna vilket i sin tur hjälper mig att lugna ner mig psykiskt vilket kan  lugna ner magen ytterligare. Men på min bröllopsdag sket jag vattendiarré trots att jag ätit bra eftersom jag var så nervös. För det sitter ju mellan öronen.

 

Publicerad 27.07.2015 kl. 12:13

Giftermål

”Nå, hur känns det nu att vara fru Helling?” är den vanligaste frågan jag får nu när jag gått och gift mig. Frågan är väl rätt relevant då giftermål oftast betraktas som ett stort beslut. För många är det ett mål, en milstolpe, något oerhört viktigt och självklart. Faktiskt var det så för mig också, bara för ett par år sedan. Det kändes viktigt att någon gång bli Rubens fru och att i samband med det ha ett bröllop. Jag skulle nog ha blivit väldigt besviken om det inte skulle ha skett. Men nu har jag då alltså gift mig med Ruben och haft ett fantastiskt bröllop och jag skall återgå till frågan och svara på den. 

Sanningen är att allt känns helt som vanligt och helt som förut. 

Och det är det enda svaret som känns rätt. För då jag gifter mig händer ingenting förutom byråkrati och i mitt fall byte av efternamn. Jag är fortfarande jag och Ruben är fortfarande Ruben. Same ol’, same ol’. Detta konstaterande känns bra. Det betyder för mig att allt är i sin ordning och att vårt förhållande fungerar som det skall. Skulle giftermålet ändra på känslorna skulle jag tvärtom vara orolig. För om några underskrifter, lite guld på fingret och en stor fest plötsligt gör hela vardagen rosaskimrande eller alternativt svår och kämpig så är det nog något som inte stämmer. Jag vill ha ett förhållande som inte är beroende eller försvåras av giftermål.

Varför gifta sig överhuvudtaget då? Om det bara är papper och dyra pengar? Utmärkt fråga. Jag tror att vi drevs av normen, påverkades av den till den grad att bröllop och giftermål kändes som en fin sak att göra. Vilket jag naturligtvis fortfarande tycker men vi kan ju faktiskt sätta en ring på fingret och ha en stor fest och fira kärleken utan att för den saken gifta oss. Men vi gifte oss. I min morfars trädgård, med en vigselförrättare, med personliga dikter, med alla kära samlade, med tårar i ögonen, på kinden och på halsen, med en ljummen vind i ansiktet, med gitarr och sång, med en gammal bil från 60-talet, med den vackraste buketten, med en fantastiskt rolig och härlig fest och med så mycket kärlek och glädje och eufori. Kunde vi ha gjort det utan att officiellt bli man och hustru - absolut! Men vi gifte oss och det var underbart och allt är helt som vanligt.

Publicerad 22.07.2015 kl. 11:41

jobba mindre och må bättre?

 

Jag är en trött människa. Trött i kroppen och i sinnet. Mina sjukdomar och mina personlighetsdrag tär på orken och dessutom är jag otroligt dålig på att hantera stress. I framtiden vill jag inte jobba 40h i veckan. Jag tror inte ens jag klarar av det. 

Och jag tänker vilket jäkla spelöga mitt tonårs-jag har haft. Med mina examen, färdigheter och erfarenheter går det att skapa en alternativ verklighet. Som visuellfrilansare har jag förhoppningsvis möjlighet att jobba  mestadels hemifrån (då har jag också minimal kontakt med andra människor!), själv bygga upp mina arbetstider och dessutom kanske välja en extra dag i veckan som jag är ledig. Jag och säkert många andra skulle jobba betydligt effektivare och må mycket bättre om vi fick jobba under 35h i veckan. Jag tror att det skulle vara fullt möjligt att fungera och leva så.

Men det känns som att jag har så mycket som talar emot mig. Jag förväntas vara tillgänglig på, om än inte dygnet runt, åtminstone alla vardagar och de flesta arbetsgivare anser antagligen att tidtabeller för olika projekt skulle bli alldeles för utdragna och den allmänna antagningen om mitt val av arbetsfördelning skulle säkert vara lathet. Folk har tyvärr inte överlag så stor insikt i andra sorters personlighetstyper än deras egna. Förstås kan jag fråga mig själv varför jag i så fall skulle vilja arbeta för människor som är oresonliga men verkligheten är väl den att jag knappast kommer att kunna välja och vraka bland arbetsuppdragen. 

Det återstår att se hur det blir. En sak är säker dock - jag tänker undvika ekorrhjulet så gott det bara går!

Publicerad 18.07.2015 kl. 19:05

Introvert

Det var faktiskt den första boken jag läste denna sommar: Linus Jonkmans Introvert, den tysta revolutionen. Själva boken var kanske inte världens bästa men insikten om att vara introvert var verkligen en ögonöppnare för mig. Enligt testerna i boken är jag dessutom betydligt mer introvert än ambivert (personlighetstypen mellan introvert och extrovert) vilket gör mig ordentligt introvert. Det känns skönt och lite spännande att förstå sig själv betydligt bättre. Jag känner mig inte fullt lika udda, eller åtminstone finns det en förklaring till min uddhet. 

Jag som introvert känner mest av tröttheten som kommer av att vistas med människor, speciellt om det är en större grupp människor. Jag trivs ungefär två timmar med en större grupp människor som är bekanta, sedan är jag alldeles utmattad och orkar varken koncentera mig eller umgås längre. Är det en grupp med människor där någon är obekant, blir jag direkt väldigt obekväm, söker mig till de bekanta och närmar mig inte det nya sällskapet om inte de/hen närmar sig mig.

Jag avskyr att mingla. Jag tycker det är oerhört svårt och kämpigt. Vad skall jag hitta på att säga till alla!? Hur smalltalkar man!? Jag hittar helst en eller två personer som är villiga att föra en längre och djupare diskussion och hålls sedan där så länge jag kan. För att föra en ingående diskussion med någon älskar jag däremot. 

Jag blir trött av ljud. Speciellt sorl och musik på hög ljudvolym. Jag njuter av musik men när jag är ensam hemma lyssnar jag sällan eftersom jag vill ta till vara den sköna tystnaden. Jag kan bli direkt beklämd av hård musik eller hårda ljud. Jag tycker alltid att musikens ljudnivå på tillställningar/fester/restauranger är alldeles för hög och blir jag skrämd av ett hårt ljud kan jag rentav få en impuls att gråta bara för att det var så obehagligt. Jag tycker inte heller om när människor talar med hög volym. Det stressar mig och jag får hindra mig själv från att hålla för öronen och be personen att inte skrika då hen talar. Och oh my om flera personer talar på varandra samtidigt.. 

Solitude. Ett av mina favorit ord. Jag behöver och njuter verkligen av att vara för mig själv. Tidiga morgnar innan mannen vaknat, sena promenader när solen håller på att gå ner, ett par timmar i soffan med en bra bok, ett häfte och några tuschpennor eller en loppisrunda en torsdagförmiddag. Jag älskar att göra saker ensam så länge jag själv valt ensamheten. Att äta ensam i en restaurang är inga problem men ofrivillig ensamhet då jag känner mig instabil är däremot en pärs. När jag mår dåligt vill jag inte vara ensam. Behovet av att vara ensam tycker jag också att kan vara så himla opraktiskt ibland. Jullov. Alla är samlade, alla vill träffas och jag orkar inte. Dagarna kring julafton är värst. Först min familj, sedan Rubens familj, sedan respektiva släkter och sedan alla vänner. Huh, blir utmattad redan av tanken. Fast jag vill ju se alla, bara inte så tätt. Opraktiskt är också att jag behöver ensamhet när jag skall skapa eller uträtta viktiga ärenden.  Städning, mejl, telefonsamtal, bildbehandling, ombrytning och det egna skapandet går inte i sällskap. Jag får liksom inte tummen ur rumpan då. Jag är som effektivast när jag är ensam. 

Allra jobbigast är kanske det som Linus skriver om i sin bok - Vi lever i en extrovert värld. Extroverthet är idealet. Det är kanske här min uppkopplingsångest passar in. Jag är inte bra på att vara med och på hela tiden. Jag är inte bra på ständigt engagemang och kontakt. Jag är inte bra på socialamedier och sociala sammanhang. Det är för mycket intryck på en gång.

Jag har en annan takt, en introvert takt. 

Publicerad 18.07.2015 kl. 09:46

ångesten

Ångesten är en del av min vardag. Ibland är ångesten en alltför överväldigande del av vardagen, ibland är den på behörigt avstånd. Ångesten är otroligt energikrävande och triggas för min del oftast av en stark känsla av hopplöshet. Under det senaste året känns det som om ångesten fyllt mig var och varannan dag. Orsaken är klar för mig, att inte kunna motionera (vilket jag alltid njutit av), gå upp två storlekar i vikt och vara lite för tung och korvig för idealet är inte lätt. Vissa dagar kan jag motverka mig själv, stöta undan elaka tankar som smyger sig in medan andra dagar låter jag ångesten fylla och paralysera mig. Jag kan gråta i timtal och tycka att livet är alldeles för svårt att leva. Ångesten har varit en så enorm del av min vardag att hela mitt slutarbete kom att handla om det. Slutarbetet har hjälpt mig att inse att största delen av min ångest har sitt ursprung i den traumatiska operationen. Det var efter ingreppet som alla besvär började och som mitt liv stundvis blev så evinnerligt tungt att leva.

Jag nämnde tidigare utseendeångesten. Den mest irrationella och ihärdiga ångesten jag vet. Socialångest är lätt att motverka, får jag en känsla av ångest när det är dags att träffa människor, löser jag det helt enkelt genom att inte träffa människor just då. Men utseendeångest.. det är en helt annan femma. För då är det bara jag som måste övertyga och intala mig själv att det jag gråter och har ångest över är totalt onödigt. Det rationella jag vet det här. Vet att detta är ett elakt påhitt av patriarkatet, vet att detta är så jävla onödigt att gråta över. Men, tyvärr är jag inte alltid kapabel till att tänka klart. Oftast drabbar mig utseendeångesten som värst då när jag redan färdigt har ångest. Jag kan få otroligt svullen och orolig mage av Ibs:n och brukar då få socialångest och ångest över att det känns så obehagligt när det smärtar och spänner över magen. Då räcker det med att jag tänker att jag känner mig äcklig och så tar det irrationella jag över och självömkan och självhatet är ett faktum. 

Till all tur, lever jag inte ensam. I det här avseendet måste jag nog säga att jag är beroende av min man. Utan honom kunde ångesten i längden rentav ha en ödesdiger utgång. Året innan vi blev tillsammans (2009) var det värsta i mitt liv. Ibs:n hade just brutit ut och gjorde vardagen extremt genant och svår. Jag isolerade mig socialt, skolkade så mycket jag hann och funderade allvarligt på att ta livet av mig. Det kändes omöjligt att jag i längden skulle kunna leva det livet jag levde då. Jag kan få liknande tankar än idag eftersom jag har svårt att tänka klart när jag har ångest. De är hemska tankar men till all tur flyktiga då närvaron och tryggheten av den jag älskar alltid finns där. Finns där för att påminna att ångesten alltid går över trots allt. 

Jag längtar till hösten. Jag längtar efter rutiner som gör mig gott. Jag längtar efter en stadig, stressminimerad vardag som håller ångesten i schack. För det senaste året har inte varit lätt gällande ångest. Det känns ibland som att jag får ångest av allt. Det är inte roligt att känns sig som ett nervvrak speciellt när jag själv alltid sett mig som en stabil och harmonisk person. Det är jag nog inte nu. Men jag har förhoppningar. Förhoppningar om att denna höst är ett brytningsskede även för ångesten. Nya kapitel brukar ju vara bra? 

Publicerad 17.07.2015 kl. 08:53

Orka vara uppkopplad

Jag äger ingen smarttelefon, är inte med i instagram eller twitter och funderar varannan månad om jag kan gå ur facebook. Jag upplever det som jobbigt att "måsta" vara uppkopplad. Jag blir stressad och ibland ångestfylld av det. Att vara tillgänglig, att måsta svara på meddelanden, att förväntas vara där. Att jag inte kan vänta en vecka på att svara utan bör göra det genast.

Jag gillar inte att umgås över datorn. Det är alldeles för fragmentariskt och ytligt i mitt tycke. Jag har naturlitgvis ibland djupa diskussioner även över nätet men det känns svårt då minspel och kroppsspråk går förlorade och sinnesstämningen är betydligt svårare, ibland omöjlig att tolka. Jag kommer inte till min rätt över nätet känns det som. Jag vill titta hen i ögonen.

Det känns som att jag inte hänger med i svängarna. Nätet är alldeles för snabbt. Jag hinner inte reflektera, grumla och fundera är det som. Kanske beror det på att diskussion är en av min favorit sysselsättningar och att handlingen blir så platt och frustrerande då den utförs virtuellt att jag helt enkelt inte har ork för den. Men det känns som att min orklöshet är egoistisk. Som att jag lämnar mina vänner i sticket, är nonchalant och intresserad bara av mitt egna välbefinnande. Eller rättare sagt att mitt passiva, sporadiska deltagande/ min frånvaro kan uppfattas som så.

Jag skulle alltså inte alls orka vara uppkopplad men är rädd för att förlora något värdefullt. Jag vet inte heller om detta beror på introverthet eller om det beror på något helt annat. Ett personlighetsdrag eventuellt . 

Att föra blogg däremot upplever jag otroligt givande och meningsfullt. Att kommentera blogginlägg känns inte stressigt då det känns betydligt mer frivilligt än "gilla" funktionen. 

Publicerad 15.07.2015 kl. 09:50

Bakgrund

Det tog år innan jag vågade kalla mig sjuk. För till pappers är jag frisk. Värdena rentav utmärkta. "Jag hade ingen aning, du är alltid så glad". För så är det när jag har psykosomatiska sjukdomar. Det sitter i psyket och syns inte utåt. Att ha psykosomatiska sjukdomar är från helvetet just på grund av den orsaken att det sitter i psyket. Hälften av sjukdomen är alltså fast i dig själv. Försök att inte se en blå elefant framför dig när någon säger att du inte får, försök att inte vara ledsen när du är ledsen, försök att inte ha kissbrått när du känner dig kissnödig, försök att inte blinka när du inte får blinka. Det är nästan omöjligt att inte tänka på sitt problem om man har ett problem. Mina sjukdomar går alltså utpå att jag skall glömma bort att jag har ont när jag har ont. 

Mina sjukdomar uppstod av en traumatisk underlivsoperation. Operationen i sig var lyckad, men onödig eftersom läkaren gjorde ett misstag. Omständigheterna kring operationen var obehagliga och satte mig under enorm stress. Stressen drabbade mina svagaste organ; underlivet och mina tarmar. Jag utvecklade snabbt vaginism, vestibulit, vulvodynia och ibs.

Det har tagit mig fem år att inse denna koppling. Psykosomatiska sjukdomar är som sagt sällan uppenbara. Jag levde flera år omedveten om mina sjukdomar och trodde att smärtorna var något som hörde till mitt liv. Något som jag bara var tvungen att leva med. Det ledde till att kroppen under kronisk smärta snärjde ihop sig och att musklerna aldrig slappande av. Det ledde i sin tur till ökad smärta och vilket i sin tur ledde till att kroppen slutade fungera då smärtan inte gick att upplösas. Jag fick kronisk ljumsk - och bäckenbottenssmärta eftersom denna muskulatur dragit ihop sig av de övriga smärtona. Jag klarade inte längre av motion. 10 maj 2015 kunde jag första gången efter 30 oktober 2013 jogga över 1 km. Den känslan ni. Oslagbar.

Men än är det en lång väg att gå. Min gynekolog brukar säga, det kommer att ta tid, men du kommer att bli bra. Så det är väl bara att bita ihop, kämpa vidare och faktiskt lita på att det någongång blir bra. Att jag inte längre behöver definiera mig som sjuk. Ibs:n lär dock vara kronisk.

Publicerad 13.07.2015 kl. 12:14

 

Amanda, 24, smygkonstnär

Senaste kommentarer