Beroendet jag inte förstår

12.12.2015 kl. 20:27

Telefonen är tydligen beroendeframkallande för många personer har jag förstått. Hur det på ett teoretiskt plan fungerar förstår jag ännu men hur det fungerar i praktiken förstår jag inte. 

Jag förstår nämligen inte känslan av att gå miste om något.

Jag förstår inte varför någon kan känna ett behov av att ha telefonen nära sig. Särskilt inte så nära att man skulle se den eller hålla i den. Jag kan inte förstå stressen eller rentav paniken över att ha märkt att telefonen blev hemma under butiksbesöket eftersom jag aldrig ens skulle komma på tanken att ta med den. Jag förstår inte impulsen av att hela tiden kolla läget på telefonen. Jag förstår inte ens behovet av att dagligen kolla på den.

I min verklighet köpte jag den billigaste telefonen som hade minst funktioner av den orsaken att jag avskyr telefoner. Jag gillar inte att tala i telefon och jag gillar inte att texta. Och jag tycker en smarttelefon har en helt för liten skärm för att jag skulle orka surfa på den. I min verklighet har jag telefonen bara nära om jag vet att jag väntar samtal. I min verklighet har jag sällan koll på vart jag har min telefon och glömmer den oftast i jackfickan, väskan eller på den platsen jag senast använt den. I min verklighet kollar jag telefonen sporadiskt då när jag plötsligt kommer ihåg att jag äger en telefon och att någon kanske har hört av sig. I min verklighet kan det ta över ett dygn innan jag minns att jag "måste" kolla telefonen. Jag använder ordet måste eftersom jag sällan kollar telefonen för min egen skull utan för den som eventuellt har velat kontakta mig. I min verklighet är telefonen ett nödvändigt ont. 

Men missförstå mig inte. Jag blir glad om någon jag tycker om hört av sig och jag gillar att tala med dem i telefon och det händer nu och då att jag också ringer upp eller skickar något för att visa min affektion eller för att framföra ett ärende. Telefonen är ett behändigt och snabbt sätt att kontakta någon - då det behövs.

Och ja, jag vet att det är fruktansvärt enerverande att inte få tag på den en försöker kontakta och jag lovar att jag faktiskt försöker bli bättre på det! Och jag har faktiskt döpt min telefon Doris eftersom jag tyckte namnet matchade telefonens smutsigt pinka färg.

På tal om ful färg så var jag evinnerligt tacksam över att Doris är en stenålderstelefon i ful men grann färg eftersom det underlättade sökandet efter hen i skogen. Efter ett par timmar i frisk skogsluft var hen ännu fullt laddad (Doris akku håller i en hel vecka = mycket behändigt i mitt tycke), intakt och urskiljdes trevligt på den frusna marken brevid det kokta ägget jag också hade haft i samma ficka. 

Jag kollade telefonen just, sju timmar efter att jag hittat den på skogstigen. Jag hade fyra missade samtal. Alla var av Ruben och ringdes i hopp om att höra signalen bland alla tysta träd. Jag hade alltså inte missat något. 

Min plan är att klara mig med Doris till hen kollapsar och sedan övergå till Doro. Knapparna lär vara i behaglig storlek för den med fumliga och klumpiga fingrar (Jag lyckas aldrig stänga av Rubens alarm på första försöket, vad är det för vits med en touchscreen som inte fungerar när jag touchar!?).

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:
Tack för det här inlägget, jag förstår verkligen hur du tänker! Jag gillar visserligen min telefon men hatar när folk skall knappa på den i mitt sällskap. Måste göra något åt saken, det är så oförskämt.. :(
Grön i Åbo14.12.15 kl. 22:17
Skönt att höra att jag inte är ensam om det!
21.12.15 16:35
Hurra, vilket bra inlägg! Skrev ett liknande igår faktiskt om att jag mår såå mycket bättre utan en smartphone!
Sandra15.01.16 kl. 22:36
Oj tusen tack Sandra! Läser din blogg dagligen men hittar inte det inlägget, fast du kanske inte har publicerat det än!
16.01.16 20:21

 

Amanda, smygkonstnär

instagram.com/hellingamanda

Senaste kommentarer

14.02, 14:57Vilja av THERESA
14.02, 14:56Sorgen av THERESA
14.02, 14:55Nytt livsskede, ny blogg av THERESA
14.02, 14:51helandet av THERESA