Svar på konstig kommentar

02.01.2016 kl. 15:12

Jag fick en kommentar av signaturen Per häromdagen som jag ville svara på i ett inlägg.

”Alltså, ett ting man måste förstå är att läkare möter en oerhörd mängd av olika typer av patienter, med olika grad svårigheter, något varken du eller jag behöver uppleva i våra liv. Det må låta fånigt men det må kanske ej vara att de bryr sig lite om dig, men snarare att svårigheten i de värsta fall de dagligen får se är vid sådan grad att många åkommor synes vara ett privilegium. 

Igår kom en man in staplande med alzheimers och prostatacancer, han hade bakom sig ett rikt liv och många barn, de ville allt för honom men kunde inte annat än trösta hans hustru för vad som komma skall.

En flicka med cerebral pares kunde inte lära sig uttala ett ord eller ta sitt första steg, till hennes föräldrars omåttliga kärlek till trots stora förtvivlan.

Du känner själv att det må vara något om ditt kön måhända som gjort att du ej fått tillräcklig hjälp? Jag har själv hört från folk som har uppfattningen att det är på grund av deras hudfärg. 

Jag råkar tillhöra gruppen "vit man" den ansett minst diskriminerade gruppen av samhället, men kan avslöja att jag har problem av den tyngre graden och har både själv upplevt och känt gelikar som ej känt sig tagna på allvar.

Så det jag egentligen ville säga var att, vi är många med upplevelsen att doktorer ej tar oss på fullt allvar, men vi är få som till fullo förstår vad deras arbete innebär.

Det var en dag jag på kliniken ifrågasatte varför det var så svårt för mig att få hjälp, när jag sedan insåg alla de värre drabbade som passerade in och ut ur sjukhuset och vad de själva måste gå igenom och hur många som ber att de får stå före MIG i kön som jag insåg att jag faktiskt är välsignad med de ringa problem jag har i jämförelse med så många.

Jag hoppas att ditt problem löser sig och att du till slut kan ha normalt sex som alla andra.”

Jag anser kommentaren är ett utmärkt försök att förminska både känslorna och smärtorna min traumatiska upplevelse givit upphov till. Jag skall förklara varför.

Jag skulle aldrig använda ordet privilegium i samband med sjukhusbesök. Jag vet inte i vilket universum en åkomma skulle anses vara ett privilegie oberoende av ”svårhetsgraden”? Och så vitt jag förstått rätt så är en läkares/kirurgs uppgift att göra allt i hens makt för att hjälpa personen med åkomman oberoende om det så är frågan om ett benbrott eller en hjärntumör!? Tanken att jag inte skulle uppskatta insatsen som läkare gör är ju absurd. Naturligtvis inser jag att det är ett fruktansvärt krävande jobb och att läkare också bara är människor. Men det tar inte bort faktumet att det var en viss läkare som gjorde ett, för mig, ödesdigert misstag/slarv när han skulle behandla mig. Att inse att läkare har en svår vardag tar inte bort mina fysiska smärtor och minnet av det psykiska traumat.

Sedan var logiken i tankeställningen ”det finns ändå någon som har det värre än jag” skall hjälpa mig att få min slidöppning opererad och smärtfri ligger förstår jag inte heller. Hej, min mormor har alzheimers och jag får andnöd av tanken hur smärtsamt det måste vara för min morfar att förlora henne och min bästa väns mamma har cancer och min farmor har opererats för tarmcancer och min gudmor hade bröstcancer och jag har jobbat i flera omgångar på ett äldreboende med klienter som tynar bort i ms, als, alzheimers, demens och annat och min farfar dog över en natt i en hjärnblödning, min mans pappa dog som 40-åring av melanom så hej, jag förstår att det finns andra som lider. Och jag lider MED dem men fortfarande frågar jag mig hur andras lidande skall minska mitt? Tvärtom gör det ju saken bara ännu värre, tänk på alla jävla stackars människor som lider och har det ännu svårare än jag!! Weltschmerz deluxe! 

Du frågar om jag tror att den ofullständiga och bristande hjälpen jag fått för mina besvär kan bero på mitt kön? Hahahahah.. att kvinnor får sämre behandling och har svårare att bli tagna på allvar är ju inget nytt. Men faktum är att jag inte ens tänkt på den aspekten i mitt fall. För det enda jag kräver som patient är faktiskt att bli bemött som en person och att läkaren/kirurgen skall göra sitt jobb. Men i mitt fall så fick jag ju ingetdera. Men nu när du tog upp saken så kan jag ju bra tänka mig att mitt kön också var en faktor i katastrofen. En gynekolog/kirurg/läkare insatt i vaginala besvär skulle genast ha kunnat konstatera att känslan av att en vägg av smärta kommer emot vid penetration inte beror på en för liten öppning trots förstorande operation utan att det är  frågan om en vanlig upplevelse som kännetecknar tillståndet vaginism/vestibulit. Nu när jag själv känner till vaginismen/vestibuliten och dess symptom kan jag inte för mitt liv förstå hur en gynekolog kan missa det. Vaginism/vestibulit är dessutom väldigt vanligt bland kvinnor. 

Sedan slutklämmen ”…och att du till slut kan ha normalt sex som alla andra.” 

Ja, jag vill av hela mitt hjärta kunna ha normalt sex som alla andra (vad nu sedan normalt sex är? och jag tror att det finns miljontals andra kvinnor som har liknande eller andra besvär som hindrar dem från samlag, så det där med alla andra kan vi kanske stryka). Och ja, jag vill ha smärtfritt sex.

Jag vill också kunna ha på underbyxor, byxor, strumbyxor, simdräkt, träningskläder, tights, kunna springa, simma, sitta, cykla, rida, spela fotboll, skrinna, skida,  huka ner mig, ligga på sidan, göra situps, sätta i en tampong, använda menskopp, göra underlivsundersökningar, bli smekt, luta mot ett räck i skrevhöjd, kunna torka mig med wc-papper och till och med ha ont i tarmarna utan att det tar ont i underlivet. Och märk väl - jag skulle kunna göra allt detta om läkaren/gynekologen/kirurgen (han gjorde allt) skulle ha gjort sitt jobb. 

Oj, vad lätt det skulle vara om jag bara kunde sluta fokusera på min egen smärta och bara lida med andra. Men nu är det så att det bara är på grund av att jag äntligen efter flera år gett min smärta tid och en jävla massa pengar och en jävla massa resultatlösa besök hos diverse gynekologer, naprapater, fysiologer och whatnot som det blivit bättre. JAG såg till att någon förklarade åt mig vad som bör GÖRAS för att jag kan bli BÄTTRE. Och samtidigt som jag gör min arbetsamma förfriskningsfärd så lider jag med alla andra som har det värre, naturligtvis. 

Och det enda som hjälpt mot läkarskräcken är terapi och möten med snälla och kompetenta läkare. 

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:
Tror även tyvärr att bemötandet i ditt fall kan ha att göra både med ditt kön och din ålder (speciellt i situationen som urartade i det hela). Så tragiskt att det ska vara så och så orättvist och tungt att det ska vara upp till en sjuk person att orka ta tag och reda ut sina krämpor.
julia04.01.16 kl. 20:16

 

Amanda, smygkonstnär

instagram.com/hellingamanda

Senaste kommentarer

14.02, 14:57Vilja av THERESA
14.02, 14:56Sorgen av THERESA
14.02, 14:55Nytt livsskede, ny blogg av THERESA
14.02, 14:51helandet av THERESA