Här sitter jag och duger

Publicerad 02.02.2016 kl. 20:35

Här sitter jag och duger står det på ett kort jag fick av mina kolleger på dagiset. Kortet illustreras av en kanin med smått hängiga bröst, krokig rygg och en liten pösig mage. Kaninen ser något sliten ut men verkar ändå vara tillfreds. 

Jag älskar och avundas den lilla kaninens attityd: här sitter jag och duger. För den lilla kaninen har uppnått ett sinnestillstånd som för mig känns jäkla ouppnåeligt. Särskilt om vi talar om kroppen. 

Jag vet att jag inte behöver förklara detta desto mer. Alla jag känner har ett tudelat förhållande till sin kropp och ingen jag känner är nöjd med sin kropp. Så där helt och hållet nöjd.

Jag tror inte ens det är möjligt att älska sin kropp i dagens värld. 

Däremot tror jag att vi med stor möda kan uppnå känslan av att duga. Den där känslan av att Hey, jag må ha brister men jag är värdefull ändå! 

Med betoning på stor möda.

För några dagar sedan gjorde jag ett beslut: Jag skall sluta försöka gå ner i vikt. Både i tanken och i handlingen. Detta är ett enormt beslut som ni alla vet. Eftersom detta nu betyder att jag duger. Detta betyder att alla mina bristningar, celluliter, dubbelhakor, mitt bukfett, lårfett och gäddhäng och alla mina andra skrynklor och skavanker får finnas till. Det betyder att när kursledaren hävdar att alla som går på hennes kurs kommer att ha en putig rumppa passligt till sommaren så himlar jag med ögonen och tänker Detta gäller inte mig. Det betyder att jag äter vad jag vill, när jag vill, så ofta jag vill (med fodmap restriktioner ibland förstås) utan dåligt samvete. Det betyder att jag slänger bort mina gamla kläder som är för små och köper nya/nygamla som passar istället. Det betyder att jag inte lyfter på hakan trots att dubbelhakorna hopar sig och inte drar in magen trots ett imponerande put eller x-antal korvar i kläm. Och trots att beslutet bara omnämner vikten i skrift inkluderar den ju naturligtvis könshår, kroppshår, finnar, ärr, flagande hy, nippig hy, knottrig hy, osolad hy, omejkad hy och allt det där andra kapitalismen och patriarkatet vill att jag skall bry mig om.  

Detta beslut är förstås i startgroparna och än har jag inte kommit särskilt långt i praktiken. Jag drar fortfarande ibland in magen och rakar mina kroppshår, jag mejkar mig så gott som dagligen och jag rätar allt som oftast ut mina korvar då jag minns dem.

Men jag har accepterat min nya storlek, gjort mig av med de gamla kläderna och tänker litelite oftare att jag duger. Och grejen är väl just den också: fastän jag kletar på mig smink för att dölja de mörka ringarna så är det okej. Vi blir skenheliga hur vi än vänder och vrider på det här ämnet. Det viktigaste är att veta varför vi gör som vi gör. Och då jag vet att jag vill gå ner i vikt för att passa bättre in på idealet så anser jag att jag inte har en tillräckligt bra orsak att utsätta mig för den ångesten som tanken på en eventuell viktnedgång eller icke viktnedgång medför. 

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Så ät din bulla, sträck ut dig på soffan och skit i det du tänkte göra för att bli snyggare och smalare.

Eller låt bli din bulla, sträck ut dig på soffan och skit i omvärldens uppfattningar om du måste ha kurvor för att vara snygg.

För här sitter vi alla och duger.

ps. Så tycker jag en viktig del av duga-processen är att erkänna att vi vill se snygga ut. Det är väl bara logiskt då vi växt upp omringade av snygghetshets. Men att hävda att vi (jag) använder högklackade skor för att det är roligt  och inte för att se snyggare ut är nog bara en lögn vi intalar oss själva. Vi måste sluta skuldbelägga önskan om att vara snygg! Däremot behöver vi varken leva upp till de rådande idealen eller acceptera och tolerera kraven för vad som anses vara snyggt. 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver?

 

Amanda, 25, smygkonstnär

Senaste kommentarer

02.08, 14:15Den jag är nu av elias
31.07, 10:19Vykort från skärgården av Mandi
27.07, 12:09Vykort från skärgården av Julia
16.07, 19:41midsommar av julia