Då introverthet är extra knepigt

Publicerad 28.02.2016 kl. 20:28

Det tar tid att upptäcka mönster hos sig själv och det är tidskrävande att förstå varför vissa mönster upprepas.

Jag hade ordentlig ångest för några dagar sedan. Snäll som jag är tog jag ut det över min man och beskyllde min ångest på dålig samvaro. Min man påpekade dock vänligt att detta tillstånd brukar uppstå då jag är i obalans med mitt liv. Och det var naturligtvis just så. 

Jag hade totalt förträngt faktumet att jag knappt haft någon ensamtid sedan jullovet. Jag hade fullständigt förnekat att ekvationen 40 timmar/vecka jobb på dagis + 3 timmar /vecka gruppgymnastik + social samvaro med antingen syster eller man + valfri sporadisk aktivitet= social överdos gånger 1000

Alltså! Det är kanske inte särskilt konstigt att ångesten skvalpar inom mig då jag inte haft någon tid för mig. Jag har inte haft någon tid att i lugn och ro reda ut alla strassliga tankar som virvlar omkring snabbare än ljusets hastighet i hjärnan min. Jag behöver ____________ p a u s____________ med jämna mellanrum. Jag behöver koppla bort alla intryck för att orka ta in nya. Det är ju så det fungerar när jag är introvert men av någon anledning glömde jag bort det.

Jag tror att det extroverta idealet påverkat mig. Jag tror att det extroverta idealet får mig att tro att jag måste orka hålla på med allt samtidigt eftersom jag är van vid att det är så folk gör. Själva mängden aktivitet tycker jag är rätt passlig, jag tycker om jobbet och tycker om gympan och tycker om att umgås. Det är då all aktivitet är social som ekvationen inte riktigt håller. Att vara dagistant är en extremt social tillvaro. Jag hinner knappt gå på wc (min getaway) och jag umgås och talar konstant med tjugo barn, deras föräldrar och mina medarbetare åtta timmar om dagen fem gånger i veckan. Gruppgymnastiken som jag går på med min syster är också väldigt kul men det betyder förstås att jag sållar intryck från en stor grupp människor, kursledaren och umgänget med min syster. När jag kommer hem mellan varven är Ruben alltid hemma eftersom hans skola hunnit ta slut under min jobbdag. På veckosluten vill jag gärna se min syster ordenligt då man ändå inte hinner tala under gymnastiken och samma sak med Ruben då vår samvaro också blir ganska knapp under veckan men det betyder fortfarande att mitt liv är alldeles för socialt för att jag skall orka med det. Så nu försöker jag komma underfund med någon lösning. Jag måste skala bort något och tillsätta x antal timmar som jag är totalt ensam. 

Samtidigt blir det så tokigt då den jag lever med inte har samma ensamhetsbehov och därför har svårt att relatera. Vilket gör att det kan leda till situationer var mitt behov kan såra eller stundivs vara opassligt. Jag vet faktiskt inte heller om jag skulle klara av om min partner vore introvert. Skulle jag förstå och tycka det vore skönt eller skulle jag ta illa upp på grund av att jag ibland skulle bli bortprioriterad? Jag har full förståelse för att det är opraktiskt och knepigt samtidigt som jag är tvungen att lyssna på mina behov. Jag klarar nämligen inte av att fungera utan tid för mig själv.

Jag behöver tid för mig själv för att kunna må bra och vara lycklig. 

Jag skall vara ensam nu en vecka framöver ungefär, skall bli intressant att se hur många dagar som behövs innan mitt behov är fyllt.  

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:

 

Amanda, 25, smygkonstnär

Senaste kommentarer

30.11, 20:54Vilja av Medsyster
30.11, 13:53Vilja av Julia
29.11, 11:33Vilja av Sandra Bergström
28.11, 20:50Vilja av Anna La
10.11, 17:17Parkgården av THERESA