Tjugo introverta minuter

Publicerad 19.03.2016 kl. 14:47

Jag har funderat särskilt mycket på min introverthet denna vår. Orsaken är naturligtvis att mitt fulltidsvikariat på daghemmet som barnskötare är oerhört utmanande för mig. Jag sätter mycket tid på att försöka låta bli att trycka ner mig själv för att jag tycker arbetet är (för) tungt. 

Jag börjar mer och mer inse att mina tidigare texter om att gå ner i arbetstid definitivt bekräftar mina verkliga behov. Jag kan efter mina elva veckor på daghemmet på inget sätt motivera för mig själv varför jag skulle utsätta mig för ett socialt fulltidsjobb i min framtida "arbetskarriär". 

För att förklara problemet så skall jag försöka beskriva hur jag upplever de dryga 20 minuterna som vi äter lunch på daghemmet. Det blir såklart begränsat till det jag minns och förenklat då orden i skrift kommer i tur och ordning och inte på samma gång som det gör i mitt huvud. Jag tänker/registerar nämligen oftast kanske tre (eller mer) saker samtidigt vilket betyder att jag under 20 minuter hinner tänka och känna en hel del. Jag är därför sällan rofylld på jobbet eftersom det ständigt händer saker jag måste reagera på och ta ställning till utöver alla andra intryck från det som händer runtomkring mig. 

Då min barngrupp på ca 20 barn och tre vuxna går genom korridoren till matsalen hinner jag knappt känna av min hunger och mitt låga blodsocker eftersom jag är väldigt upptagen av att sålla intrycken runtomkring mig.

Jag går förbi högljudda skolelever som jag försöker undvika samtidigt som jag funderar på hur de upplever mig. Jag funderar på hur jag rör mig och hur min uppsyn ser ut, jag registrerar vädret utanför och kollar på hur mina barn uppför sig, svarar på frågor eller kommentarer från barnen och förbereder mig på att bemöta köksornas hälsningar och försöka strunta i att fundera på vad deras blickar kan betyda. Jag noterar vad det elektroniska örat på väggen visar för ljudnivå, ser vad köksorna vid buffén gör och ser vad det serveras för mat idag och undrar vad barnen kan tycka om den. Jag ser om mitt bord är tomt och för min matlåda dit samtidigt som jag varje dag funderar om mina medarbetare tycker att jag smiter från mitt ansvar att hålla koll på barnen då jag för min matlåda dit (jag vet att de inte gör det, men jag är ändå tvugnen att överväga saken), jag ser här också skolelevernas frågande blickar på min matlåda och får lust att förklara för dem att jag är allergisk mot det mesta som serveras. Jag återvänder till matkön och ringar i mitt medvetande in de barnen jag främst bör uppmärksamma då jag vet att de har för vana att ta för mycket mat eller att härja. Jag lägger märke till barnens kläder och funderar på vad de är för personer. Jag kollar på mina medarbetare som oftast samtalar med varandra och undrar vad de måntro kan diskutera om och så funderar jag vad de andra barngruppernas arbetare tänker om vår grupp, mina medarbetare och om mig eller om de överhuvudtaget gör det. Samtidigt som jag överväger vad för mat jag skall ta av buffén hoppas jag att ingen av köksorna tycker jag är fräck som tar litet av den fastän jag har egen mat med och så hoppas jag att ingen av köksorna tror att jag inte gillar deras mat och därför tar med egen. Jag försöker komma ihåg att hjälpa barnen från de andra grupperna också men ibland glömmer jag bort det. När jag går från buffén till mitt bord försöker jag ha bra hållning och ha en trevlig min medan jag överblickar matsalen. 

När jag sätter mig ner vid mitt bord synar jag först hur mycket barnen ätit och gör sedan en slutsats över min tidigare fundering vad de kan tänkas tycka om maten. Jag placerar mitt glas utanför brickan och hoppas att inget barn skall fråga om det för svaret är att jag tycker att glaset inte ryms på brickan fastän det gör det. Ett barn talar oavbrutet och jag försöker lyssna, se snäll och relativt intresserad ut och formulerar svar på barnets frågor. Jag funderar även när jag nästa gång skall säga till barnet att jag vill ha matro och att barnet måste vara tyst. Jag tänker att det är viktigt att barnet upplever att jag uppmärksammar hen samtidigt som det är viktigt för barnet att lära sig att följa vissa riktlinjer. Medan jag känner smaken, konsistensen och lukten av min egna mat ser jag på de andra barnen runt bordet. Ett barn ser alltid trött ut och stirrar håglöst ut i luften. Ett barn äter bara utvalda bitar av sin mat och leker sedan med de överblivna resterna och ett barn brukar ha konstiga miner ibland och jag brukar fråga om det är något varpå barnet brukar le pillmariskt och sedan meddela att hen tänker ta mer att dricka. Samtidigt som det ena barnet fortsättningsvis talar oavbrutet. Det är högt ljud i matsalen. 50 barn och vuxna talar samtidigt som maskinerna är på i köket och tallrikar, glas och bestick slamrar. Barn gåspringer och skuttar förbi för att fylla på. Jag ser på vädret utanför, tänker att jag är trött. Jag stiger upp för att få paus från alla frågor, brer ett knäckebröd och hoppas igen att ingen köksa är sur på mig och funderar om någon medarbetare tycker jag är snål som äter två knäckebröd och när jag sätter mig fortsätter jag fundera på allt jag gjort innan men kastar även blickar på mina medarbetare och försöker läsa av deras ansiktsuttryck för att kunna faställa på hurdant humör de är. Jag ser på det ena barnet och försöker lägga på minnet att jag skall fråga henom om svarta hål eftersom jag vill att det barnet skall känna sig duktig och få tala om saker som intresserar henom. Jag ser på arbetare från de andra grupperna och undrar hurdan dag de haft och om de känner sig trötta. Jag försöker berätta åt barnen i mitt bord vad vi skall göra efter maten trots att jag är osäker på programmet. Jag hinner kanske fundera att halva dagen gått eller att inte ens halva dagen gått och att jag inte skulle orka läsa högt och att jag helst skulle vilja stänga in mig i ett tyst rum fritt från alla intryck, frågor, skratt och rop och gråt och konflikter och pyssel och alla vuxna jag måste kallprata med fastän jag avskyr att kallprata. Jag ber barnen ta några tuggor till, ta ett knäckebröd eller ta ett vattenglas. Jag svarar jakande på deras fråga om de får tacka och hoppas att jag skall få vara den som blir kvar med de som äter långsamt. Matsalen tystnar då och istället för 50 människor så är det kanske åtta. Trots lägre ljudnivå stressar mig ansvaret över beslutet när ett barn ätit tillräckligt och får gå. Jag vill inte att det skall ta för lång tid för då måste barngruppen och de två andra vuxna som redan gått vänta på oss, vilket de kanske upplever störande men jag vill inte att köksorna skall bli störda eller sårade över att barnet lämnar så mycket mat (plus att det är dåligt för naturen) och jag vill inte heller att barnet skall gå hungrigt eller skall vara tvugnet att trycka i sig mer mat trots att barnet är mätta eller trots att hen inte tycker om maten. När vi går från matsalen tänker jag att jag måste gå och kissa och jag ser fram emot läkerolpastillen som vi tar efter maten och så ser jag på hur barnet skuttar framför mig, hur solen kastar skuggor på golvet och jag hoppas på att barnen tycker om mig. 

Det är tjugo minuter av min fyrtio timmars arbetsvecka. 

Tanken att utsätta mig själv för denna intensitet en längre period känns uteslutet. Detta går väl an nu då jag vet att situationen är tillfällig och att jag därför också stressar något mindre på grund av den vetskapen. Jag älskar att jobba med barnen, det är oerhört givande men att vara dagistant på fulltid för tiotals år framåt ser jag inte ens som en möjlighet.

Som introvert är jag tvingen att hitta alternativa lösningar. 

(Jag hade svårt att koncentrera mig för att Ruben lyssnade på musik och jag var tvungen att sätta i öronproppar, men de trycker i öronen och det susar och piper samtidigt som jag hör min puls och det är väldigt distraherande. Så har jag huvudvärk och kissbrått också och så fick jag stress av att återuppleva mina hektiska jobbdagar = vet inte hur rörig min text blev)

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver?
Wow, vad bra du lyckas återge din vardag och dina tankar. Förstår verkligen utmaningen med att jobba med barn. Samtidigt som det kan vara det mest belönande som finns så är det nog väldigt mycket att ta in. Hoppas du hittar en taktik som funkar för dig!
Fia24.04.16 kl. 23:22

 

Amanda, 25, smygkonstnär

Senaste kommentarer