Borttagna underbyxor

Publicerad 15.10.2016 kl. 20:21

Varje morgon vaknar jag strax efter klockan 6. Ibland hör jag hur kattmaten knastrar mellan hennes tänder, ibland känner jag hennes tyngd på magen, ibland är det bara fullkomligt tyst. Det är frost på taket nedanför och så dunkelt att det ännu är svårt att avgöra om dagen blir mulen eller klar. Efter morgonbestyren vet jag. Och om dagen blir klar tar jag henne i famnen och så ser vi den gyllene randen långsamt expandera på himlen. Sedam tänder jag alla levande ljus som finns i vårt kombinerade kök och vardagsrum. 

När jag gåendes eller cyklandes tar mig till jobbet är jag noga med att se mig omkring. Se solstrålarna som skapar ränder på trottoaren, båten som ljudlöst glider över det dimmiga havet, hunden som går under tågrälsen och på det viset försöker jag visa min uppskattning för den kommande dagen och livet jag har nu. 

Men efter jobbet är jag trött. Trött och hungrig. Jag kanske lägger märke till ett träd med fantastiska färger, eller en vacker husfasad och kanske ännu en spännande molnformation med sedan är jag slut. Slut på utrymme, fylld av intryck, mättad och le. Soffan, borttagna underbyxor, mat och tystnad är det enda jag klarar av. Och så förblir det hela dagen tills jag går och lägger mig. 

Och det känns förargligt att jag bara lever på morgonen. Att dagen bara är min den dryga timmen innan världen vaknat. För resten av tiden längtar jag någon annanstans. Till en annan verklighet, inte olik denna, men som rymmer mer inspiration än en timme om dagen. 

Avsaknaden av energi gör att jag åsidosätter min inspiration vilket inte gör gott för mitt sinne. Plötsligt känner jag mig tung, lealös och ledsen. Ständigt något som skaver. Något som inte är som det skall. Aldrig helt nöjd trots att jag vill vara kravlös. Förvriden. 

Hur hoppar man av ett ekorrhjul utan att bryta benen?

Kommentarer (3)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:
Så fint skrivet! Känner så igen känslan av energilöshet. Frustrerande att vara mitt i vardagshjulet med behovet av att bryta upp, men inte riktigt kunna.
Fanny16.10.16 kl. 15:46
Jamen precis! Tusen tack!
16.10.16 19:03
Din verklighet är också min verklighet just nu. Sitter på paus i jobbet och blev tårögd av det här inlägget. Jag är inte ensam känner jag, och det är inte du heller.
Josefin17.10.16 kl. 11:11
Åh är så ledsen att jag missat din kommentar! Jag vet, det är så förbannat jobbigt men det tröstar så att veta att det finns någon annan som förstår! Ha det bra, Amanda
19.04.17 18:51
Jag vill bara säga tack för din blogg! Jag hittade den inatt när jag igen kände mig så desperat av att ha vulvodyni som är helt outhärdlig. Mitt i det hemska att någon annan också måste veta vad det är, är det så skönt att någon annan förstår känslan av att bara måsta komma hem o få ta av sej underbyxorna. Skulle kunna kommentera mycket. Jag har också många traumatiska läkarbesök bakom mej, ångest, introvert osv. Men nu säger jag bara tack att du fick mej att känna mej mindre ensam och gav mej hopp att det kanske någon gång kan bli mindre hemskt.
Jenny31.03.17 kl. 10:54
Förlåt mitt sena svar! Jag är så tacksam för din kommentar! Fastän man inte önskar vulvodyni åt någon annan (eller traumatiska läkarbesök för den delen heller) så är det så förbannat skönt att veta att vi är fler. Bara du hittar rätt gynekolog så kommer det att bli mindre hemskt! Det finns mängder av olika tillvägagångsätt för att lindra och/eller rentav ta bort smärtan, din gynekolog måste bara känna till dem! Kramkramkram!
19.04.17 18:54

 

Amanda, 25, smygkonstnär

Senaste kommentarer

30.11, 20:54Vilja av Medsyster
30.11, 13:53Vilja av Julia
29.11, 11:33Vilja av Sandra Bergström
28.11, 20:50Vilja av Anna La
10.11, 17:17Parkgården av THERESA