Den alkoholpåverkades människovärde

Publicerad 22.01.2017 kl. 09:23

Det brukar sitta en grupp personer på en bänk vid den grusbelagda vägen som leder till matbutiken. Vi brukar heja på varandra, tala om vädret och ibland talar vi om dessa personers tidigare liv. De brukar sitta där största delen av dagen och jag brukar således se dem både på vägen till matbutiken och på vägen hem. Denna gång var inget undantag förutom att jag denna gång, så som det ibland behövs, var tvungen att hjälpa en av dessa personer. 

Vi hejade på varandra då jag gick till butiken men när jag kom gåendes med matkassen i handen på väg hem såg jag att bänken var tom. När jag var på väg att passera bänken såg jag på min andra sida att en av dessa personer, ståendes på alla fyra, nerkissad, med byxorna vid knäna, halkandes försökte ta sig upp för den lilla backen till boendet som finns tillgängligt för dem i denna park. Denne person halkade gång på gång och det såg ut som att hen kunde behöva lite hjälp. Jag gick således fram, hjälpte personen att sätta sig och frågade om jag kunde vara till hjälp. Plötsligt märkte jag att en annan person som varit ute på joggingtur stod tätt bakom mig och talade i telefon. Den personen ringde till polisen. Personligen upplevde jag att det var förhastat då personen i nöd, presenterade sig, väldigt vänligt och lättad undrade om jag kunde hjälpa med att köra upp rullatorn för backen. Jag svarade att jag naturligtvis kunde göra det och var i beredskap att rulla iväg då personen i joggingkläder avbröt,  meddelade att polisen är på väg men att hen inte kan stanna kvar och undrade om det är okej om jag blir här ensam och väntar. Jag svarade att det är självklart och personen i joggingkläder fortsatte vidare. Jag var lite förbryllad över polisens involveran* men tänkte att det inte är någon vits att vänta då det såg ut som om jag skulle klara mig själv. Jag vände mig till personen i nöd och undrade om vi skulle ta oss ett försök, hen blev oerhört glad och undrade om hen får be en bön för att tacka för min hjälp. Efter bönen tog vi oss tillsammans upp för den lilla backen och sedan satte vi oss ner för att ta andan (det gällde nog endast personen som på alla fyra klättrat upp för backen, jag rullade ju bara rullatorn bredvid). Personen bad upprepade gånger om ursäkt för sin bara bak, och sina nedkissade byxor men jag försäkrade henom att det inte bekom mig varpå personen brast ut i gråt. Hen menade att hen var lyckligt lottad som fick hjälp av mig. Jag svarade henom att det var det minsta jag kunde göra. Hen frågade vilket språk jag talar, berättade om sin lungcancer, konstaterade att hen hade kallt och sedan hann vi inte prata så mycket mer för sedan kom hens kontaktperson ut från boendet för att ta emot henom. Polisen hade under denna tid inte hunnit fram (undrar om de ens var på väg?) och förvissad om att personen var i trygga händer tog jag min matpåse och gick hem. 

Ser någon vad det är jag vill komma åt? Jag hoppas innerligt det. För den här återgivningen handlar inte om att hävda mig själv. Den här återgivningen handlar om ett jävligt stort problem i den finländska alkoholkulturen. Den finländska alkoholkulturen är i sig självt ett problem men inom denna kultur finns ett annat minst lika viktigt problem och det är frågan om människovärdet. Märk väl att jag skrev frågan, för jag upplever inte alls att det är självklart att alla alkoholpåverkade personer är lika värda.  För denna återgivning jag gett är på intet sätt ensamt. Själv har jag upplevt många liknande tillfällen. Flera vid precis samma bänk och flera på andra orter runt om i finland med den gemensamma nämnaren att ingen är intresserad av att hjälpa den alkoholpåverkade personen som varit alkoholpåverkad dagligen under flera års tid. Dessa alkoholpåverkade personer tycks mig inte ha något värde. För hur kan det komma sig att den ende personen som var intresserad av att hjälpa ringde till polisen innan hen ens bedömt situationen? Hur kan det komma sig att ett dussin personer såg mig stå med denne personen i nöd som hade en vikt över hundra kilo (vilket denne person själv konstaterade att kunde vara farligt för mig att försöka lyfta) men inte ville komma och hjälpa och hur kan det vara att när jag på ett torg i Åbo såg en ung man sparka på en alkoholpåverkad person som låg på gatan i sin rullstol omringad av hundratals andra människor att det endast var jag och min syster som ingrep!? 

Hur är det möjligt att en viss alkoholpåverkad person inte är värdig hjälp medan andra är och vad säger det om oss och vår kultur?

* Varför skulle jag involvera polisen om situationen är under kontroll och inget brott har skett? Hen var på intet sätt hotfull, tvärtom bara oerhört tacksam, glad och lättad och personens hem med tillhörande personal låg 10 meter ifrån.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver?

 

Amanda, 25, smygkonstnär

Senaste kommentarer