Om att vara gravid med ibs, vulvodyni och vestibulit och vara deprimerad

Publicerad 21.04.2017 kl. 10:37

Psykologen säger åt mig i telefonen "jag är ledsen att ingen sagt det åt dig men det är skitjobbigt att vara gravid!". Jag vill gifta mig med henne och gråter lite till.

Vem, vem är det som målat upp den här rosenskimrande glansbilden av den blivande mamman som med sin lystrande hy, tjocka lena hår står där och pajar sin mage ömt!? Jag slår vad om att det är en man som inte har en jävla aning om vilket krig kvinnokroppen utför för att skapa det nya livet. Och dum som jag är lät jag mig luras. Jag trodde på fullaste allvar att det skulle vara underbart att vara gravid och att jag kanske skulle må lite illa i början och kanske mot slutet skulle ha foglossning och typ ha ont i ryggslutet. 

Låt mig måla upp verkligheten.

Jag är ungefär lika vacker som Peter Pettigrew med långt hår, min moderkaka producerar illamåendehormonet på full speed, min konstanta hunger är tredubblad och förvärrar illamåendet ytterligare särskilt då jag inte har lust på någon mat, jag har så ont i mina tarmar att jag inte kan paja min mage och att jag får huggsmärtor i livmodern, jag får ljumsksmärtor av tarmsmärtan, jag har så ont i mitt underliv att jag inte kan ha samlag och att det tar ont att ligga på sidan, jag är så svullen att alla mina underbyxor, uppklippta strumpbyxor och tights i storlek XL är för spända och överlag är min mage så spänd att jag helst inte vill att något vidrör den alls, jag är så trött, har så lågt blodtryck och blodsocker att jag aldrig orkar öppna mina ögon fullständigt, att stiga upp ur sängen är en bedrift och att påriktigt försöka lyssna på den andre förvärrar min huvudvärk, mina bröst är förbannat svullna, ömma och det bränner och sticker i dem och jag har mardrömmar och stressdrömmar varje natt och har jag sagt att jag mår illa? Jag mår så illa att jag inte vill pussas, kramas, äta, se bilder av mat, känna någon som helst lukt, att jag knappt vågar duscha för att jag är så rädd att svimma och spy i i duschen för att det är så tungt, att jag fan inte ens kan dricka ordentligt för att mer än en klunk åt gången ger mig sådant illamående att jag är rädd att spy när jag rapar. Jag rapar konstant. Tjusigt va?

Jag har sådan olust i min kropp att jag bara vill stiga ur den. Att ömsa skinn skulle inte ens räcka, utan jag skulle behöva frigöra mig från hela kroppen och bara stiga ut som mitt skelett. Då skulle jag kanske finna ro. Fysiskt.

Psykiskt är det en tid sedan det varit så här mörkt. Det har varit väldigt, väldigt mörkt. Det har varit svårt att andas, oerhört ångestskvalpigt och jag har haft alla dessa ögon och ljud som jagat mig från alla håll. Jag har gråtit och skrikit åt dem att lämna mig i fred men de har bara fortsatt sin kvävande framfart. Rädslan för att livet i min mage skall upphöra eller att det aldrig ens har funnits har lamslagit mig, tagit andan ur mig och fått illamåendet att klösa sig fast i strupen. Ångesten har tagit bort all min rationalitet och jag har velat göra mig illa bara för att få slut på den. 

Jag har ju sedan också jobbat fulltid på dagis så gott som hela den här tiden. Låt mig påminna att jag är introvert och högkänslig och att jag känt mig utmattad sedan november. 

Bästa psykolog du har så rätt. Det är skitjobbigt att vara gravid.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver?

 

Amanda, 25, smygkonstnär