Jag sökte hjälp. Jag ringde både till horisonten och till arbetshälsovården. Horisonten fixade en psykolog med mödrådgivningsexpertis och arbetshälsovården fixade tre veckor ledigt.
Psykologen gav mig verktyg för att dämpa den akuta ångesten och faktumet att inte behöva jobba gjorde att jag orkade försöka ta hand om mig själv. Dessa i kombination hjälpte något men det som gjorde allra störst skillnad var ultraljudet.
Jag var så nervös innan besöket att jag grät och nästan hyperventilerade. Jag hade aldrig innan i mitt liv varit så rädd.
Lättnaden. Den ofantliga lättnaden och den offattbara glädjen att få se sitt livs levande barn för första gången. Hur några gråa rörliga pixlar mot en svart bakgrund kan kännas så magiska! Hur några bensparkar, armrörelser och ett litet gap som dricker av fostervattnet kan skänka en sådan lycka. En lycka helt oberoende av något annat. En lycka som bara är. En lycka som är alldeles sann fastän den känns som magi.
Och hur plötsligt alla ögon och röster och ljud som nästan kvävt mig retirerar. Hur de faller tillbaks till bakgrundssorlet och befinner sig på behörigt avstånd. På hur de äntligen fattat att lämna mig ifred. I min och Rubens lycka.
Den andra bästa ångestbotaren är minskad illamående. 13+1. Jag känner illamående men den är inte grävande och panikartad. Den ligger nog och lurar där i strupen men tillåter plötsligt havreprodukter igen och flera klunkar vätska åt gången. Och jag är inte alls rädd för att spy. Inte ens när jag rapar.
På min gasiga, uppsvullna spegelbild ser ni den senaste gången jag mådde pyton. Det var på min födelsedag. Dagen var bra, men jag mådde illa och butter paneer smakar inte lika gott när man mår illa. Men idag, igår och i förrgår mådde jag inte pyton. Jag mådde mera som en liten snok och under vissa stunder rentav som en kopparorm.
På måndag är min sista sjuklediga dag och jag skall se en psykiater. Jag vill och vill inte jobba. Jag är livrädd för att jobba och vilka känslor eller fysiska tillstånd som kan uppstå samtidigt som jag vill avsluta det jag påbörjade i augusti. Jag vill kunna sätta punkt för allt det hårda arbetet jag åstadkommit under detta arbetsår och tillåta mig själv att klappa mig lite på axeln och säga - detta klarade du bra. För senast jag var på jobb klarade jag det inte bra, jag klarade det inte alls. Men om jag skulle klara av att jobba nu skulle det nog vara värt det.
Klapp på axeln i varjefall för att jag vågade skaffa mitt första gravidplagg trots att jag stundvis tror att jag inte är tillräckligt gravid för det. Tänk vilka konstiga tankar och föreställningar man matar i sig själv. Vadå tillräckligt gravid? Jag är gravid punkt slut och spänner kläderna så spänner de. Dessutom var den en fin blommig klänning som jag kommer att ha mycket glädje av.
Nu skall jag försöka njuta så gott jag kan av min ledighet, prutta friskt, rapa högljutt, gå med baken bar runtom i lägenheten och smörja mina stackars torra, irriterade eländiga bröst.
Ps. Julia har tagit de fina bilderna 2&3
