När Peter Pettigrew blivit ens stilinspiration

Publicerad 21.04.2017 kl. 14:01

Dumt att illustrera detta inlägg med en bild från tjusigare dagar men jag eftersom jag tänkte berätta hur min relation till skönhet under min graviditet har omformats får den stå kvar.

Eftersom jag är fullt upptagen med att försöka överleva denna graviditet är skönhet det sista jag tänker på. Jag kan förstås inte låta bli att tänka på den, jag är trots allt någonslags kvinna i ett patriarkat, men den är verkligen det sista jag tänker på.

Jag har nästan upphört att sminka mig, raka mig, tvätta mitt hår, klä mig i fördelaktiga kläder och använda bh. Illamåendet sätter gränser och sminket lurar inte någon. Jag mår skit, är ful och så är det med den saken. Att infinna mig i min fulhet har varit tacksamt. Jag har äntligen märkt hur betydelselös fulheten kan kännas. Än sen om jag har universums mörkaste marinergravar under ögonen? Än sen om finnarna lyser röda? Än sen om jag ser trött ut? Utseendet speglar mitt mående och det är ingen fara. 

Det är många år sedan jag känt mig snygg, dock har jag ofta ändå strävat efter att se tjusig ut. Tjusig är mitt nya ideal men nu när jag skall uppfostra ett barn av (i?) en ny generation känns det tjusiga idealet farligt. Vad händer sedan när mitt barn inte känner sig tjusigt? Hur skadligt kan det vara för hen? Hur skall jag klara av att inte överföra den misslyckade känslan som uppstår när tjusigheten inte infinner sig? 

Om målet är fulhet kan jag inte misslyckas tänker jag och det känns tryggt. Nu när fulheten inte är ett val är det ännu enkelt men hur skall jag lyckas vara bekväm med fulheten sedan när jag mår bättre? Sedan när lusten att raka bort gorillapälsen som nu fått växa fritt slår mig. När jag igen känner att sminket kan fejka fräschet? Hur kommer jag att kunna tackla det? 

Jag hoppas att jag kommer att kunna bevara de känslorna som jag nu känner för fulheten. Att den är betydelselös. Lyckas vi uppfostra barn som inte bryr sig om sin fulhet måste väl skönhetsindustrin och skönhetsidealen krossas någon gång?

Är fulhet en utopi?

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver?
Jag har själv inte varit gravid, men trots det känner jag igen mycket av det du skriver. Jag har under de senaste 8 månaderna levt med en kronisk sjukdom och även depression som följd av den. Att vara med om något omtumlande sätter verkligen saker i perspektiv, och utseende känns plötsligt så otroligt världsligt och banalt. Jag bryr mig inte längre om hur jag ser ut. Det enda jag bryr mig om är att jag vill ha en ångestfri kropp som är frisk och fungerar. Jag brukar tänka att jag gör samhället och dess normer en tjänst då jag går ut alldeles ofiltrerad.
Men sen är ju skönhet, som med allt annat relativt. Jag sov över hos min moster förra veckan. Jag hade inte orkat tvätta mig eller borsta håret på flera dagar, mina kläder var smutsiga, gråa och noppiga och mitt ansikte var fullt av blodfläckar eftersom jag inte orkar ta hand om min problemhy. "Vad vacker du är" suckade moster då jag satte mig vid hennes frukostbord.
Alexandra24.04.17 kl. 16:19
Jag vet precis den där känslan! lever ju också med flera kroniska sjukdomar och den där önskan att få ha en kropp som inte smärtar och ger en ångest övervinner alla andra känslor! Och brukar faktiskt också precis som du också tänka att jag för andras skull inte skall "skyla" mig. Ja, det är märkligt hur den egna uppfattningen gällande utseendet sällan stämmer överens med andras, fast det är ju också himla skönt och behändigt förstås. Nu vet jag inte specifikt vad du går igenom men jag hoppas innerligt att ditt tillstånd lättar och att åtminstone ångesten dämpas!
29.04.17 17:56

 

Amanda, 25, smygkonstnär

Senaste kommentarer