Den hopplösa ångesten, det där som nästan kväver mig och graviditet

Publicerad 22.04.2017 kl. 19:10

För psykologen beskrev jag min ångest som en stark känsla av total hopplöshet. Avsaknaden av hopp. Livet är inte levbart. Jag vill inte dö, men jag har ingen större lust att leva.

Vad ansvarslöst av mig att känna så när jag bär på ett foster som är vårt barn. Hur kan jag känna så? Barnet har ju varit efterlängtat och planerat i många år. Hur kan det kommande barnet inte ge styrkan och viljan att orka leva? Jag har inget svar. Jag hade ingen styrka, jag bara visste att ett livlöst tillstånd inte var ett alternativ för Rubens, barnets och för alla som håller mig kär skull. Och därför sökte jag hjälp. För att få hjälp med att återfå lusten att leva. 

Som jag tidigare nämnde var det inte psykologen som återgav min livslust utan det var ultraljudets förtjänst men psykologen var nödvändig för mig för att få mig att känna att jag åtminstone försökte återfinna mitt hopp och som en säkerhet ifall ultraljudet skulle ha inneburit det värsta. 

Det var inte heller psykologen som dämpade min oerhört kvävande sociala ångest men hen ställde i varje fall en viktig fråga gällande den som var bra att svara på: "Vad tror du de tänker om dig?"

Det var en bra insikt att kunna faställa att det inte är deras möjliga tankar som beklämmer mig utan deras blotta närvaro. Ett faktum som nu kanske i sig inte hjälpte mig så mycket men som insikt hjälper mig att förstå mig själv bättre. Det är alltså inte känslan av att vara blottlagd som kväver utan det är det att jag speglar mig och drar in information från alla människor och det orkade jag inte med i det tillståndet.

Känslan av att alla stirrar på mig och att all rörelse och ljud cirklar runt mig i en allt tätare cirkel som tillslut kommer att sluka upp mig var så hög för att jag inte var kapabel att värja mig för alla energier som slungades emot mig (alltså förlåt för andligheten men som introvert och högkänslig suger man åt sig så himla mycket information som man måste processera och det kan bli överväldigande).

Den sociala ångesten var så kraftig att inte ens lägenheten gav andrum. Lägenheten kändes så ofantligt trång, och luften kändes så tung och syrefattig, och ljuden från gatan öronbedövande och ljuden från alla grannar var så påträngande, så enerverande - kunde ingen lämna mig ifred!?

På vägen upp till psykologen som har sin mottagning på femte våningen ville jag skuffa alla som kom i mot mig i trappuppgången, hur täcktes de möta mig, gå så nära!? Varför förstod ingen att jag behövde utrymme, ville vara alldeles ensam i den här förbannade staden?

Jag var förtvivlad när jag satt där i psykologens dunkla rum. Varför finns det ingen quick fix? Varför skall ångest vara så svår? Varför sitter jag här igen med ångest, jag som äntligen är gravid?

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver?
Åh. En massa massa massa kärlek å allt fint från en som varit deprimerad och inte ens kan tänka sig hur det skulle vara att gå igenom liknande känslor som gravid. Du är bra. Tack att du delar med dig.
Helena22.04.17 kl. 20:49
Tack för din kommentar, den betyder mycket! Och medlidande för den tiden som du varit deprimerad.
22.04.17 23:03

 

Amanda, 25, smygkonstnär

Senaste kommentarer