Sorgen

08.12.2017 kl. 15:02

Jag hör en alkoholpåverkad man svära och sparka på ytterdörren till vårt höghus, han har visst tappat sin nyckel eller är vid fel dörr. Klockan närmar sig tre på natten och jag räknar ner från hundra. När jag nått noll räknar jag upp till hundra igen och så håller jag på om och om igen. Allt för att inte börja tänka på förlossningen. Jag har räknat i snart fem timmar. Ungefär en gång i veckan har jag svårt att få tag i sömnen och ligger och vänder och vrider mig i timtal. Då är det särskilt svårt att inte återuppleva förlossningen och känna ångesten fylla hela mitt varande. 

Sorg är kanske den yttersta och främsta känslan jag har. Sorg över Viljas ankomst till världen. Sorg för att förlossningen blev något som jag vill gömma längst bort i mitt medvetande och helst aldrig mer uppleva igen. 

Förlossningen varade i trettio timmar. Varav 25 var i sådan smärta att jag inte kunde annat än andas för att inte panikera. En gång släpper jag koncentrationen. Det slutar i en panikattack. Efter 20 timmar har jag sådan frossa av ansträngningen att jag inte kan sluta skaka. Lustgasen gör mig så bedövad att jag tappar tid och rum, den bedövar dock inte smärtan och jag känner livmodern dra ihop sig med sådan intensitet att den lika bra kunde sprängas samtidigt som det känns som att ryggen skall gå av. Någonstans genom lustgasdimman hör jag läkaren säga att jag är svår att läsa av för att jag är så lugn. Jag vill skrika att hon kunde inte ha mera fel, men jag har för ont och jag är för trött för att meddela henne det. Epiduralen fungerar inte och de hamnar sätta in en ny och jag har ingen aning varför, jag vet bara att allt tar alldeles för lång tid. När det efter 28 timmar är dags att krysta har den tredje epiduralen mist sin verkan och jag krystar utan smärtlindring. De förbjuder mig att använda lustgasen för att kunna koncentrera mig på krystandet och när dimman försvinner känner jag paniken stegra. Jag kommer inte att orka. Hon kommer att dö där inne halvvägs mellan livmodern och slidöppningen. Två timmar senare beslutar de att det är dags för sugkoppen, jag känner mig lättad och ledsen på samma gång. Jag vill inte att hon skall komma till världen så och med någon utomjordisk kraftansträngning lyckas jag krysta ut henne. Kroppen är blå och lealös. De rusar iväg me henne och jag tänker att nio månaders helvete kommer att sluta med att hon inte överlevde. 

Senare inser jag att mitt beslut att försöka vila efter att de punkterat fosterhinnan försatt henne under oerhörd stress. Ett beslut som läkaren pushade mig att ta och som resulterade i att hon var utan fostervatten i över 18 timmar och att hon någonstans under förlossningen dragit in bajsigt fostervatten i strupen. Jag undrar om det skett då när hon två gånger försvann från monitoreringen och de satte larmet på och sprang fram till mig i uppenbar brådska med apparater som jag inte vill veta var till för. 

Den enorma stressen förlossningen satt henne i ger henne en infektion med crpt 107. Ett spädbarn får inte ha över 3. Läkaren säger att värdet är så högt att hon kan dö. Och känslan som jag haft under hela graviditeten, förlossningen och hennes första två dygn bekräftas. Något kommer att gå fel. Något är fel.

Hennes fem första dygn utanför livmodern är kvävande ångest -och orosfyllda. Vi sover ingenting, Ruben slutar äta och rummet luktar blodiga bindor och handsprit. Vi är rädda för att väcka henne för hennes vakna tillstånd går mest åt till att skrika sig hes. Maktlösheten sitter i korridorens väggar, i hissen påväg ner till neonatalavdelningen och väggen av mörker utanför fönstret. Jag går inte utanför sjukhusbyggnaden på hela den här tiden, mina läppar spricker och färgen har försvunnit från mitt ansikte, jag somnar sittandes men vaknar genast för att hinna värma en påse med vatten som behövs för att läkaren skall kunna sticka henne i fotsulan för att ta reda på hennes värden. Allt känns som en mardröm. 

När vi äntligen får stiga in i vår lägenheten brister jag ut i gråt. Det har aldrig någonsin varit så skönt att komma hem, trots att olusten skall förfölja oss i flera veckor efteråt.

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver:
Vilken hemsk upplevelse! Förstår att det är en stor sorg för er. Kram!
Hanna20.12.17 kl. 07:55
Hej, jag är Theresa Williams Jag har för dig, jag gjorde allt för dig, jag gjorde allt Jag bad honom med allt, jag gjorde löften men han vägrade. Jag stavade till slutet av mitt liv och jag spionerade det tillbaka till slutet av mitt liv. han såg det, det var inte detsamma, det var inte detsamma, det var inte detsamma, det var inte detsamma, det var ungefär 4 pm. Jag blev så förvånad, jag sa att jag var så förvånad att jag var så ledsen för allt som hände att han ville att jag skulle återvända till honom. Jag var så glad och gick för att vi började leva tillsammans lyckligt igen. Sedan dess har jag lovat att någon jag vet att du har ett förhållande med, skulle jag kunna hjälpa dig med den här personen. email: {drogunduspellcaster@gmail.com} du kan maila honom om du behöver hjälp i ditt förhållande eller något annat fall.

1) kärleksspell
2) Lost Love Spells
3) Skilsmässa Spells
4) Äktenskapsstavar
5) bindande stavning
6) Breakup Spells
7) Förvisa en tidigare älskare
8.) Du vill bli befordrad till ditt kontor / lotteri stavning
9) vill tillfredsställa din älskare
Kontakta den här stora mannen om du har något problem för en bestående lösning
genom {drogunduspellcaster@gmail.com}
THERESA14.02.18 kl. 14:56

 

Amanda, smygkonstnär

instagram.com/hellingamanda

Senaste kommentarer

14.02, 14:57Vilja av THERESA
14.02, 14:56Sorgen av THERESA
14.02, 14:55Nytt livsskede, ny blogg av THERESA
14.02, 14:51helandet av THERESA